Något I-or skulle säga.
demoinspelning tillsammans med delar av Brandguls orkester (r) i repan

Skyll inte regnet på mig

en demo inspelad med delar av Brandguls orkester (r) i replokalen. pinsamt nog sjunger jag fel på sista refrängen. men vafan.
"stor inspiration" från Neil Young Bound for glory
foto:hjulaxel

En röd Volvo 245

alltid Joakim thåström. 
Tillsammans med Cyklomannen en vanlig sketen lördagkväll med ölbryggning o indisk mat

Fanfanfan

Marit Bergman:
Vad har vi hamnat i för tid egentligen? 

Jag är född 1975. Eventuellt den sista generationen som fick ha en barndom präglad av en övergripande känsla av att tiden gick framåt och att det som inte redan var bra automatiskt skulle bli bättre bara tiden gick lite till. Nu är det som att något har hakat upp sig? 

På högstadiet i den lilla ort där jag växte upp var bög ett skällsord och tjejer kunde få ”dåligt rykte” av att hångla. Men så började fler och fler fatta det bakvända och knäppknasiga med hela det systemet (som ju grundade sig i en tanke om att kvinnor och män måste ha olika bestämda roller för att annars blir allting jetejobbigt ju. Män - fysiskt starka beskyddare av familjen. Kvinnor- föda barnen, punkt. ). Det var min känsla. Vi rullade mot framtiden och den var ljus. Upplyst.

Klipp till drygt 30 år senare. Vi har alltså politiker som på fullaste allvar försöker driva anti-drag som en politisk fråga. Jag tror faktiskt inte att toppen av SD är fullt så ointelligent. De senaste utspelen känns manipulerande och noga uttänkta. För inte kan en riksdagspolitiker vara så korkad att han på allvar tror att de där sagostunderna är något annat än fantastiskt för barnen? Fantasi, läsning, göra sig hemmastadd på biblioteket. Samt visa på det faktum att alla kan vara olika och att vi kan respektera varann ändå. Liksom lite grundläggande uppfostran för att kunna funka fint i ett samhälle tillsammans med andra. 

Snarare än dumhet tror jag att det handlar om att fånga en fråga nu när resten av högern mumsat i sig SD-s migrationspolitik. Och dragshowartist-hatet kanske funkar fint som en allmän igångsättare till kulturkriget som Björn Söder m fl önskar sig. 

En del av mig hamnar i mentalt högstadie-läge av allt detta. Känner liksom att ”folk” är ena jävla nötter som inte fattar nåt och jag får flashbacks till när man var livrädd på måndagen om man hade hånglat med en kille på lördagen. Och hur allt och alla som inte var exakt så blonda och formstöpta som normen krävde var tvungna att försvara sig. Inte sällan fysiskt. (Det kunde vara självvalda avvikelser som min egen att jag var punkare, eller icke valbara som att vara homo, eller vara barn till utomeuropeiska invandrare). 

Nu har SD sina procent och de hbtq/allt-som-inte-är-100% svennebanan-fobiska tankemönstren pyser ut åt sidorna. 

Ska man som 47-åring behöva känna sig ”alternativ” om man tycker att det helt rimligt att t ex lyssna på forskning, låta folk ligga med vem de vill så länge det finns samtycke, tycka att det är fel att praktisera rasism, etc? Va fan. 

Jag vill inte gå i högstadiet igen, jag vill kunna resonera, diskutera vuxet men det är SVÅRT när utgångspunkten är så himla…dum? Hur undviker man att gå upp i affekt… för mitt vuxna jag vet ju att vi blir så dåliga på att lyssna när vi är arga och säger jag nåt argt blir de jag är arg på arga tillbaks också kommer vi aldrig ur det?

Vi var ju på så fin väg mot basala mänskliga rättigheter, vad hände. 

Och så får jag klaustrofobi av att vi ska behöva gå igenom den HÄR skiten istället för att ägna oss åt det absolut akuta som borde genomsyra varenda handling och tanke i dessa dagar dvs klimatkrisen.

FarbrorFröken

Popular tracks