För snart två år sedan, på ett midsommarfirande i södra Hälsingland så pågick ett ovanligt innerligt samtal mellan Åsa och Åsa. Jag satt och spelade en liten ackordvända och tillsammans med vinden och fågelkvittret så blev det hela osedvanligt fint alltihop. Som den 2000-talsmänniska jag är så spelade jag in en del av detta på min telefon.

När jag sedan befann mig i studion med ett fint band så frågade jag om vi inte kunde göra ett improviserat jam runt just dessa tre ackord. Så det gjorde vi. Jag hade nån tanke på att man skulle kunna väva ihop detta.

Så nu släpper jag den 6:e låten i det här musikprojektet. Den har två delar. En del som är introt då vi får höra Åsa Lövenvald redogöra för ansvar vs skuld. och sedan treackordsjammet som är utkomsten av detta.

Samtalet

Samtalet (Intro)

Lina had just come back from Nashville and started tuning her Dobro a little differently. Not wanting to be left behind, I tuned the low E string down to a D — and from there, the song began to slowly unfold, piece by piece.
It turned into something airy and English-speaking. The lyrics became an associative collage of memories, harmonies, and impressions. In the end, it was a group of wonderful musicians in the studio who helped put the pieces together into this recording.

Little Did I Know

Jag tror inte på romantik, ”den rätte” och på en evig sanning. Däremot så tror jag på sinusvågor och interferens. Jag vill se det som att alla människor bär på en ton. En vågform som i vissa omständigheter sammanfaller med andras. Tonen kan svänga i takt en stund, eller över längre tid. Kanske hela livet. Men ofta bara en stund. Skapa nya harmonier eller en gemensam starkare ton. Men det är inte osannolikt att svängningarna glider isär eller till och med blir disharmoniska över tid.

Man kan möta människa där kanske väldigt många andra omständigheter gör livet tillsammans svårt. Men det finns en gemensam tonsvängning som är otvivelaktig. Ett gemensamt ackord. När då livet gör det gemensamma ohållbart, så finns ackordet ändå kanske kvar.

Text & Musik: Lars Lengquist
Sång & Kompgitarr: Lars Lengquist
Bas: Magnus Jonsson Szatek
Piano & Orgel: Daniel Kurba
Sologitarr: Henrik Grimner
Trummor: Agge Berg

//

På en stol
Mitt i ett rum satt jag
Ångern den rasade
Att inte greppat tag

Allt gick så fort
Fastän åren gick
Oförmågans dån
Ekade i öronen

När tidtabellen sprack
Fanns bara tystnad kvar
Sängen stod tom och still
Men solen strålade

Fastän åren gick
Blev vågorna starkare
Dom svängde i kapp nu
Med hur livet verkade

Men jag och maneterna
Vi driver runt ett tag
Vi följer strömmarna
Och bränner badarna

Men ett tremolo
Ekar i skogarna
Och där på vägarna
Där rullar du och jag

Men någonstans så hoppas jag
Att det ringer en ton i dig
Som kanske i någon mån
Tillhör bara mig

För någonstans så hoppas jag
Att det ringer en ton i dig
som kanske i någon mån
Tillhör bara mig.

Tonen i dig

Isaac Newton kallas ibland för ”Den siste magikern”. När andra vetenskapsmän försökte förklara planeternas rörelser med vätskor och knuffar så utgick Newton, som var alkemist och av andlig sort, från hypotesen att det var en osynlig kraft som styrde rörelser och krafter i världen. En sorts magi.

Den magi som gör att båda fötterna så obönhörligt kan vara fastgjutna i marken, fastän blicken söker sig ovanför trädlinjen. Dragningskraften till en annan människa. Och det omöjliga i att slita sig loss, trots att längtan efter frihet och autonomi är så stark.

Det går tydligen att räkna på gravitationen. Jag vet inte hur man gör. Och jag tror inte någon riktigt vet var den kommer ifrån. Men den är där. Och den styr det mesta här i världen.

Gravitationen

Hösten 2019 närmar sig en politisk depression. Fler och fler gav upp och kollapsade inför en debatt om ”vi mot dom” och ”hot och otrygghet”. Mot slutet av hösten så berättade en kär vän att hon blivit sjuk och en tuff behandling stod för dörren. Känslan av ”Winter is coming” var överväldigande. Här bet inga argument eller politiska strategier. Istället framträdde bilder av att krypa ihop i små grupper och övervintra. Ta hand om dina närmaste, försök behålla kroppstemperaturen och invänta våren. Utanför dörren drog Mårran, Ulf Kristersson och cancern runt och frös allt till is. I början av 2020 spelade jag in ”Håll värmen” i Yardhouse studio. Lina Gamble tog med sin dobro och underströk känslan av vaggvisa och bön med den fina lilla melodislingan.
Nu släpper jag den här låten vintern 2021. Och den känns inte det minsta inaktuell.
Vintern är här, men sen kommer våren.

Håll Värmen

Jag tror inte på romantik, ”den rätte” eller på en evig sanning. Däremot så tror jag på sinusvågor och interferens. Jag vill se det som att alla människor har en ton. En vågform som i vissa omständigheter sammanfaller med andras. Tonen kan svänga i takt en stund, eller över längre tid. Kanske hela livet. Men vanligast är kortare stunder. Skapa nya vågformer eller en gemensam starkare ton. Men det är inte alls osannolikt att svängningarna glider isär eller till och med blir disharmoniska över tid.

Man kan möta människa där kanske väldigt många andra omständigheter gör livet tillsammans svårt. Men det finns en gemensam tonsvängning som är otvivelaktig. Ett gemensamt ackord. När då livet gör det gemensamma ohållbart, så finns ackordet ändå kanske kvar.

Text & Musik: Lars Lengquist
Sång & Kompgitarr: Lars Lengquist
Bas: Magnus Jonsson Szatek
Piano & Orgel: Daniel Kurba
Sologitarr: Henrik Grimner
Trummor: Agge Berg

Lars Lengquist

Popular tracks