I Eskilstuna tycks varje nytt lager försöka glömma det som kom innan. Som om man aldrig kan kliva ner i samma fors två gånger. Den hantverksstad som ligger längst inne i staden har under 1900-talet höljts i muskler och sot från idén om arbetarstaden. Den stolta fristadens mästare slipade knivar, skalpeller, spik, åderlåtningsjärn, nålar, filar, rakknivar, klensmide, måttsatser och urverk.

Omsorgsfullt formade ting, lagda i askar. Men på torget i Eskilstuna restes vid 300 års jubileet 1959 en staty över två smeder mes vällande muskler och stora släggor. Idag flyr man på samma vis arbetarstaden, men man vände inte åter till det där klena, sirliga, vassa, utan söker åter göra något som skymmer historien, skuggar den med nya stora hus.

Eskilstuna är en tillflyktens stad. Arkitekten Sigurd Lewerentz lämnade funktionalismens strider i Stockholm och köpte sig en fabrik här, började göra spagnoletter och lås, granne med en urmakare. Under fristadsåren på 1700-talet kom de gesällbrevslösa entreprenörerna och startade sina verksamheter. Så efter kriget kom de finska medborgarna, på flykt från fattigdomen, till arbetet och sinande vatten inomhus i Torshälla. Som Erkki, som tog oss runt i den gamla medeltida stad som blev hans hemort när han var 16. 42 år som svetsare på Nyby Bruk. Vi Man trillar ner från den medeltida kyrkbacken på Storgatan med dess unkarlslängor, där en sextonårig Erkki flyttade in. En enkel gata som leder ut ur staden mot bruket, en biograf på hörnet innan staden slutar. 

Den som rör sig  i Eskilstuna ska blir rikligt belönad, men man behöver skrapa bort det nya för att få syn på det som glimmar som knivsegg där under.

#124 Eskilstuna

”Det gamla vill inte dö – det nya kan inte födas”, skrev den italienske filosofen Antonio Gramsci en gång under mellankrigstiden om sin epoks slitningar.
Vi befinner vi oss likaledes i en mellanperiod. Där inte minst staden har hamnat i kläm. Mellan det levda och det optimerade, mellan det unika och det generiska, mellan det analoga och det digitala. Konflikten blev helt akut med pandemin. Vad ska vi ha staden till? Som kommunikationsverktyg? Som platsen där vi meddelar oss med varandra? Vilka kanaler kommer att överleva när stadsrummet eventuellt kan bli bebott igen?
I detta avsnittet om kommunikation, information och språk gör vi en resa, en stor fundering, kring staden som plats för meddelanden, samtal och meningsskapande genom byggd miljö, skyltar, pappersrullar, tecken och dialekter. Från graffitti och boktryckarkonst, via typografiska koder, till barns och ungdomars sökande efter tilltal och mening i stadslandskapets utkanter.

#125 Staden – den stora informationsfabriken

När Kiruna byggdes för dryga hundra år sedan byggdes den som en mönsterstad. Staten investerade enorma summor i den nya staden, som blev hela rikets angelägenhet. Nu är det dags igen. En arkitekttävling har pekat ut platsen och formen på den nya staden.  Vi har rest till Kiruna, promenerat i PO Hallmans gamla skeva kvarter, sett hur skoteråkande män i framtiden ska kunna sladda in för en kaffe latte på den långa gatan i det nya Kiruna och undrat vad som händer om ingen älskar det nya Kiruna. På torget framför Clas Ohlson och ICA Maxi börjar en ny stad. Vi har varit där, följ med.

http://staden.arkitekt.se/kiruna-en-ny-stad/

Staden #1 Kiruna

1975 räddades Faluns unika trähusbebyggelse. Staden blev då ett pilotprojekt för det Europeiska byggnadsvårdsåret. Men när man går längs de långa raka gatorna i Falun idag ska man hitta spår av sjuttio- och åttiotalet som förvånar. Radhuslängor som tycks flyttat in från en förstad anno sjuttiotal, och längs affärsgatorna och på torgen, postmoderna byggnader från sent sjuttio- och åttiotal. Staden räddades – det är sant – men den upptäckte också konsten att anpassa, att använda historien för att bygga nytt.

Det här avsnittet är ett detektivavsnitt. Vi söker spår från den mentalt närvarande men industriellt frånvarande bolaget som en gång hette Stora Kopparberg. Vi får besöka arkitekten Jack Hanssons egen villa, där det döljer sig något i källaren. 

Vi följer bergsmännen i spåren ut från staden, runt Varpan, sjön i norr. De en gång så mäktiga som tog strid för att Staden Falun aldrig skulle bli byggd och behöll sin landsortskatedral trots att staten byggde en ny åt de nya stadsborna.

Falun klär sig i många dräkter, skickar ut många röksignaler från underjorden och de långa gatorna. Det är inte helt lätt att följa rök, men om man sticker näsan i vädret så ska man hitta en trästad, som drömde om att vara mycket ståtligare. Kanske ända in på 1980-talet.

#129 Falun – postmodern trästad

Under staden mullrar en motor, det är avloppssystemet. Det är det som gör att staden, och vi överlever. Vi klev in på Henriksdals Reningsverk i Nacka som tar hand om stora delar av Stockholms avloppsvatten, 320 mil avloppsledningar, 250 000 kubikmeter avloppsvatten per dag. Städernas avloppssystem, Victor Hugo kallade dem för stadens cyniker, döljer inget, avslöjar allt. Det blev också stora system. Ett system som alla obligatoriskt anslöts till. Avloppssystemet är ett eko, en spegel av staden ovanför. Ett stort gemensamt projekt under jord som snart, när allt fungerade blev osynligt.

Vi har klivit ner i de där avloppsbrunnarna och försökt fånga staden som vi inte ser. Dykt upp i staden som saknar avlopp, Coloradobonden som tog emot skiten från New York när alla andra vägrade, ställt frågan om det står ett slag om rätten till staden också under jord och sett en framtid där de osynliga systemen kanske måste börja bli mer synliga igen. Om inte allt ska korka igen.

http://staden.arkitekt.se/stockholm-forgreningar-i-underjorden/

Staden #7 Stockholm

Vi har gjort 131 avsnitt av podcasten Staden sedan 2013.
det här 132 avsnittet kommer att– i säsongens anda av att se bakåt i väntan på det som kommer framåt – samla sådant som dykt upp under några av de 131 tidigare.

Och kommer att koncentrera oss på ljud som vi spelat in och musik som sitter ihop med platserna vi varit på.

Alla städer bär på en känsla som är svårt att fånga. En rörelse strax under ytan. Men inte en osynlig rörelse, utan en fortplantad, en sorts puls och en sorts underström som formas av - i spåren av - människornas rörelser och byggnaderna och platsernas volymer, håligheter och form. 

Man kan lyssna sig till denna underström. Genom ljud i staden och genom musik.

Vi tänkte försöka göra det.

En vandring genom städer och denna känsla. Med ljud och musik till hjälp. Ljudet som märkesljud - något som bara finns där i den staden eller i alla fall något som präglar den och musiken som en sort metaforiskt ljud från staden. 

Välkomna till en väv av inspelade ljud, berättelser och musik.

#132 Ljuden och musiken

I det här avsnitts av podcasten staden har vi rest till Borlänge för att träffa stadsarkitekten Arne Ludvigsson. Arne tog oss runt mellan stadens byar i en gammal Opel Corsa. Ända sedan 1895 har de kommuner som idag utgör Borlänge kommun varit platser där framtiden manifesterats om och om igen.

Staden har snabbfotat sig själv genom 1900-talet. När Domnarvets järnverk växte till pekades den lilla Borlänge by intill järnvägsstationen ut som en plats för en rutnätsplan. Där börjar Borlänges moderna historia. Modernare än det mesta i Sverige. Vi har åkt till en av Sveriges finaste trädgårdsstäder, Bergslagsbyn, ett kapell av Sigurd Lewerentz där klockstapeln fick byborna att rasa, ett av funktionalismens första hus, en Konsum på Sveatorget, ett kommunhus som ser ut som ett litet Versaiile från 1930-talet. Vi har följt kooperationen genom Borlänge, och sett en berättelse om hur den stora handeln först flyttar in i staden, sedan försvinner ut till Cupolen och nu senast till det nyligen invigda Ikea. Inne i Borlänge Centrum tycks Sveatorget stå still. Men staden Borlänge gör det inte. Och har aldrig gjort.

http://staden.arkitekt.se/borlange-framtidsstaden/

Staden #8 Borlänge

Man blir ofta stående i slutet av en gata vid en kant, eller en trappa, i slutet av en brant i Sundbyberg. Man kan snabbt ta sig från järnvägens dunkande, Sturgatans stadslivlighet eller motorledens entoniga sus till tystanden. Man ser långt från balkongerna i Hallonbergen och Ör. Man kan gömma sig på höjderna i Storskogen och Rissne.

När Sundbyberg la ut sitt rutnät över bergknallarna i slutet av 1800-talet fylldes det aldrig till bredden. Först 1942 kom funktionalismens lamellhus och la sig tillrätta i rutnätsterrängen. Den öppna staden skrevs in i arbetarstadens rutnät. Eller som Ragnar Thoursie formulerade det i Sundbybergsprologen, skriven till stadens 25-års-jubileum 1951:

"Över tidens sus i tallar, över årens flykt på fjädermolnets vinge bred och stark, trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. - Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet."

Hasse o Tage har besjungit Sundbyberg, Allan Edvall likaså, med den där lite kantstötta, uppgivna vardagsrealismen från förstaden. Sundbyberg är liksom Södermalm två urbana platser i Sverige vars rykte föregår verkligheten, alla har en idé om dem, fast man kanske aldrig ens varit där:
 
Men stanna ett tag i Sundbyberg och börja vandra eller som vi har gjort, trampa dess stadsdelar så kommer du märka att det är en stor gryta på långkok. Alla bostadsområden och stadsbyggnadsplaner och arkitekturepoker som lagts ned på bergknallarna alltsedan järnvägen anlades på 1870-talet har skapat en märklig, näringsrik brygd – man har gjort vad man måste för att folk ska få bo och leva så gott det går – och det blev en stad av alltihop.

Tack Håkan Blanck, landskapsarkitekt Sundbybergs stad

#133 Sundbyberg – bergtagen förstad

Vi ville bygga en stad, bit för bit med gatan som element: Nygatan, promenaden, cardon, återvändsgatan i Fez Medina och i efterkrigstidens förstäder.

Upproret mot klasskonflikternas gata och mot konsumtionsgatans tvång.Gatan som motstånd. Gatan som sanningssägare.

Vi kommer bygga en stad med gator i detta avsnitt – och sen kommer vi att förstöra den .

Kriget är här – alldeles nära oss. Vi pratar om städer och krig.

Kriget har blivit urbant – men hur och varför klev det in från fälten, lämnade sina belägringar, och gick in på gatorna i staden? Finns det ett stadens motstånd som kan stoppa förstörelsen? En krigets återvändsgränd?

#134 Staden – stad av gator

Mitt i Västerås ligger stadens Gå-City. När det skapades kring 1970 med varu- och parkeringshuset Punkt som sin självklarast lysande stjärna var Gå-City ett svar på bilens intåg i den svenska staden. Här skulle den gamla stadskärnan ta upp kampen med de nya storköpen. I Västerås liksom i många svenska städer innebar den nya urbana efterkrigskulturen att varuhusen tog över stadskärnorna och förvandlade dem till "citykvarter", ett ord som föddes under 1950-talet. Och över hela Västerås city skulle man kunna gå fritt. Varutransporterna skedde under jord och gatorna var uppvärmda på vintern. Vi har gjort som Hennes & Mauritz-grundare Erling Persson, som startade sin första butik i Västerås 1947, vi har gått "där pengarna och påsarna går".

Med början i Västerås följer vi handeln och gåendet i städerna. Ska att gå alltid vara detsamma som att handla? Eller finns det ett motstånd i själva gåendet?

Staden #10 Västerås

Staden vid Wisłas mynning är en gränstrakt och en motsatsernas plats. En stad som skurits av och lappats ihop många gånger, som byggt sin idé på motstånd och öppenhet, men också på våld och utträngning. 

Stadens karta är en karta över enskildheter, som bär sina lager nedåt. Den unga staden förgjordes på 1400-talet, på samma plats föddes Europas största fackföreningsrörelse Solidaritet – som startade östblockets befrielse från Sovjet. Ordet frihet vibrerar fortfarande, hela vägen in i fastighetsförädlarnas copy-texter.

I den nedre staden hoppades Polsk-Litauiska riket på stora saker – förhoppningar som blev till ny-gotisk tomhet.

I Langfuhr/Wrzészcz föds Günther Grass – och skriver fram en by där allt kan hända och kanske också har hänt. Alldeles i närheten vrider Hanemann, den tyske obducenten i Stefan Chvins roman, på sin mammas porslinsfigurer och undrar om de bär ett motstånd – eller "en godmodig fräckhet att ignorera makterna"?

Lite som Gdansk har haft för vana att göra.

#135 Gdańsk – lager på lager vid Östersjön

Att en stad har gränser har länge ansetts själv klart och nödvändigt. Stadsmuren från äldre tider skapade en gräns som både var ett försvar och juridisk linje, som definierade rätt och fel, medborgarskap och främlingar

Men stadens gränser är också otydliga, diffusa och ibland är oönskade. Städer som hamnar på gränser, gator som drar upp gränser, landskap som upphäver dem, makthavare som av instinkt stänger in det oönskade med nya murar.

I föreställningar om den öppna staden ska det inte finns några gränser, där skulle det kreativa och levande med stadskulturen kunna ske genom ett slag ekumentiskt utbyte över gränsen mellan olika kulturer, etniciteter, religioner och ekonomier.

Idag är gränser på väg tillbaka, de planeras grindsamhällen och byggs glasdörrar och skyddssystem – en urban gränsdesign – för att täppa igen den gråzon mellan privat-offentligt som framför allt modernismen gärna lämnade öppet.

Vi vandrar längs stadsgränser i detta avsnitt, från medeltida oblattunna stadsmurar, till hamnens gräns mot havet, flodgränser mitt i städer, in i stormgravarna i Bodens fästningssystem och tar rygg på Stalkern som bakslugt och skuggande tränger sig in över gränser i den senkapitalistiska staden,

#136 Städer och gränser

Lunds hus döljer hemligheter, vad som först träder fram är kanske inte det som präglat staden mest.
Bakom de danska medeltida gatorna har gömt sig en industristad med verkstäder, och tryckerier.
Bakom höga teglade murar finns allmänningar, och gemenskaper.
Lund kan erbjuda rum avsides allt brus, där man kan få sitta med sina smala böjelser och begåvning i sällskap av likar.
Det skulle kunna innebära en förödande stagnation för en småstad – om inte denna stad hade en väl inarbetad ordning och en erfarenhet att slussa 10-000 tals nya människor, varje år, in i nörderig, studier och märkliga ritualer.
Lund är en tidsrumslig kub, en märklig behållare där många livsbanor krockar och sammanförs med varandra: ett företagens och akademins Lund, de småcelliga bostadskvarterens Lund och musikens Lund – men alltid med universitetet som en närvarande och tongivande Stat i staden.

#137 Lund – brutal frihet

Sjukhuset är också en arbetsplats. I det här specialavsnittet av Staden träffar vi sjuksköterskan Beatrice Akkoc, arkitekterna Birgitte Gade Ernst och Urban Blomberg för att prata om vad en sjuksköterska kan förvänta sig av sin arbetsplats, vad en arkitekt kan göra åt det och hur man tänker när man får chansen att rita bett helt nytt sjukhus.

Staden special är ett samarbete mellan podcasten Staden och Arkitema.

Staden special: Arbetsplats sjukhus

1828, 14 år efter Norges frigörelse från det danska väldet, läggs ett rutnät ut över lantbruksmarkerna vid sjön Mjøsens strand, och Mesnaälvens fall, i mynningen till Gudbrandsdalen. En handelskapitalistisk stad, en landstad, den första i Norge i inlandet. Den rurala kulturen får sällskap av den urbana. Storgata växer fram med sin panelarkitektur, hämtad direkt från lantgårdarnas mittgångshus.

Fram växer en stad som är en legering, en blandning av periferi och centrum. En självtillräcklig stad, med integritet. En liten stad, men med stora utblickar. En kulturradikal stad, med fernissade fasader och stökiga bakgårdar, räta rutnät och smala smitvägar.

När staden går in i en industrikris på 1980-talet föds tanken på ett OS. Det tycks omöjligt men det småskaliga och miljövänliga slår in en kil i den stora olympiska rörelsen, det lokala, autentiska, nära verkar lockande 1988. Och för OS rullar in vägrar man Coca Cola och man vänder ryggen åt en fjäskande IOK-president.

Resan till Lillehammer är den första av två om norsk urbanitet och stadsbyggande, nästa avsnitt handlar om Trondheim.

#138 Lillehammer – rutor och ringar

Solen stiger upp över åsen och belyser staden bakifrån i gryningen, fjorden i dimma, tycks oändligt stor. Det känns som slutet på en väg.
Trondheim, vandrarnas och pilgrimernas stad. I Barockplanens stränga inre finns smitvägar som en undervegetation. Trondheim gör motstånd, odlar sin undervegetation. 

Men här finns också liberalismens grepp om sinnena. Staden är börs och katedral, säger någon. Det är business, cynism och spekulation, i skuggan av Nidarosdomen, mitt i det landskap som är som en amfiteater.

Studenterna skrålar från ett fönster i Möllenberg.  En gång i tiden bodde arbetare på dessa bakgårdar, trång och mörkt. Idag präglas området, av många små fastighetsägare – och intresset här är att så mycket som möjligt tjäna pengar på studenter. Möllenberg är både historiskt och i nutid en plats för spekulation i människors mest basala behov, att bo.

Den här liberalismens grepp om sinnena väcker ju motstånd i olika tider, som är synliga i Trondheim. Det tidiga 1900-talets trädgårdsstäder, eller storgårdskvarter till exempel, och idag med föreställningar om ett annat sätt att tänka om städer i Norge i ett experimentområde där man utmanar den idé som har byggt den norska bostadspolitiken och bostadsplaneringen under stora delar av de senare hundra åren, att man ska äga sin lägenhet. Den individuella friheten i det har kommit att ifrågasättas på senare tid. 

I Trondheim finns det en mindre stadsdel som är en bygg manifestation av detta ifrågasättande, det som heter Svartlamoen. Undervegetationen fortsätter att växa i Trondheim, andra vägar är öppna.

#139 Trondheim – Amfiteaterns smitvägar

Spelar det någon roll att våra samhällen är segregerade? ja uppenbarligen gör det det. Segregation krymper de boendes livsmöjligheter, från säkerhet, utbildning, hälsa, arbetsmarknadsmöjligheter. Dessutom är segregation mycket kostsamt när vi inte kan deka på gemensamma resurser. Ändå verkar segregation vara oundvikligt. den dyker upp i storstäder, mindre städe, på landsbygden och mellan städer och landsbygd. I det hör avsnittet borrar vi i segregationens olika varianter och dess historia.

Vilka gemensamheter bör ett samhälle dela för att inte bli åtskilt. Är det egentligen en dimridå att tala om etnisk segregation när det handlar om ekonomisk. När infann sig den moderna segregationens år noll i Sverige? Hur ser segregationens rörelser ut idag, kan de förändras.

#140 Staden och segregationen

Om städer och trauman. Elfte september 2001 förändrades New York. I Theresienstadt går ett spöke från andra världskriget genom staden. Podcasten Staden ett samarbete mellan tidskriften Arkitektur och Sveriges Arkitekter.

#22 New York - Theresienstadt

Berättelsen om Borås har de senaste tio åren stigit fram som en succéhistoria om en stads förvandling från en trist, regnig förlorare till en innovativ vinnare. Med street-art-festivalen No Limit, med skulpturer i staden och med den gamla funkisfabriken i Simonslands förvandling till Textils Fashion Center.

Vi reste till Borås för att skrapa på ytan på den berättelsen. Där träffade vi Yankuba Daffeh, projektledare på Brygghuset och Elin Stavåsen Broqvist och Nathalie Lycén, som efter EU valet 2014 bestämde sig för att starta rörelsen Borås Tillsammans. I samtalet med dem träder en annan stad fram, en stad som faller isär, där landsbygdens orter liksom stadens förorter har hamnat utanför framgångssagan. En rik stad är poänglös, säger Yankuba Daffe, om medborgarna inte kan hålla samman.

Textilindustrin i Borås var på många sätt unik. Den skiljde ut sig från både textilindustrin i Norrköping och Malmö. På sätt och vis kan man nog säga att den var mer kopplad till det urbana, till staden. Om textilindustrin i Norrköping var väveriernas, de stora volymernas, låg Borås närmare konfektionerna, gatumodet och hemsömmerskorna spred också ut arbetet i staden och på landsbygden. Jämförelsen med Norrköping kan också göras i berättelsen om textilindustrin så som den nu traderas. I Norrköping är arbetaren central för berättelsen om textilstaden. Man har till och med ett Arbetets museum. I Borås tas den rollen av entreprenören. Den valda berättelsen präglar stadens självbild och dess satsningar. Stadens varumärke – dess symboler – om man så vill är alltid uppe till förhandling.

Vi reste till Borås och blev mer och mer övertygade om att stadens framtid också måste sökas bland gräsrötterna, hos vår tids hemsömmerskor i landsbygdens och stadens orter. Och överraskades av att det var fotbollslaget Elfsborg som var stadens främsta förebild i det sammanhanget.

#37 Borås – varumärken och gräsrötter

Kontrasterna kunde knappast vara starkare: Vi reser tåg genom en avfolkat skogsbygd i Sverige, men anländer strax till en av världens rikaste städer och möts av en skyskrapslinje som prövar ett nytt tecken – ett nordiskt Dubai? 
För Oslo är annorlunda, välmående och rik. Akerselva delar fortfarande staden, men inte mellan borgare och arbetare som det var en gång, utan snarare som urmodern till en samtida delningslinje: mellan inre by och drabantstad, mellan de som gjorde lyckade bostadsklipp och de trångbodda, mellan generationer, mellan de som är uppkopplade mot stadens överflöd och de som inte är det.
Gamla Kristiania var den kanske minst reglerade av Europas huvudstäder under sent 1800-tal. Staden har vuxit stycke för stycke, varteftersom mark har sålts och planlagts. Det har skapat olika stadsdelsmiljöer, varierande och färgstarka. Men i dag finns det röster som menar att Oslo är präglad av ”zombie-urbanism”; att stadsutvecklingen inte längre har några lokala rötter utan är ett urbant system tömt på vanligt liv, uppbygg snarare utifrån global konkurrens med andra städer och regioner i världen.
Oslo är huvudstad i det åttonde största oljeexportlandet i världen. Möjligheterna att framstå som en prålig Gulf-stat mitt i ett krisdrabbat Europa finns där. Men det politiska etablissemanget och forskare fruktar varje steg mot en sådan utveckling. Istället samlas rikedomar på hög, i en förpackning som inte får brytas, även om välståndet sipprar in i alla porer av samhället - i fastighetsmarknaden, i det allmänna kostnadsläget. En Big Mac är 63 procent dyrare i Oslo än i London.  
Vi reste till en stad som ännu klär sig om en socialdemokratisk välfärdsstad, men kläderna sitter inte riktig som de ska. I Holtens förtätas villakvarteren, i Grønland försöker andra generationens invandrare att behålla sina farbröders butiker, i de gamla industrilokalerna huserar designcenter, konsthögskola och saluhallar, det äts hantverkskorv och rawfood. Men på nybyggda Tjuvholmen rusar en ljusskygg överklass ned med sina bilar i underjordiska garage för att sedan knappt synas bakom lyxlägenheternas fasader.
Oslo håller glasägget i sin hand. Så transparent och demokratisk, och samtidigt så bräcklig i sin felfrihet.
 
 
Tack till 
Jan Eivind Myhre, Oslo universitet
Urban Lundberg, Stockholms universitet
Ingerid Helsing Almaas, Arkitektur N
Einar Bjarki Malmquist, Arkitektur N

Mer läsning:
Tone Huss. Tøyengata – ett nyrikt stykke Norge
John Borgen. Lillelord

#38 Oslo – kluven stad

Det finns en historia om Kalmar som kanske borde vara mer glömd än den är. Men hur staden än letar andra berättelser dyker den upp igen och igen. Det är en berättelse om att vara viktig, att vara i centrum, att vara nyckeln till ett helt land, som Kalmar var fram till 1658. Att Kalmar aldrig riktigt tycks kunnat göra sig fri beror på att den staden inte bara var en storslagen idé, utan faktiskt en gång blev byggd. Slottet vakar över Kalmar. Liksom Tessins barockkyrka på Stortorget i den nyanlagda staden på Kvarholmen. Kalmar har en kostym som behöver sys om, men tiderna växlar och inget har riktigt passat under åren som gott. Bara formen är kvar från epoker då Sverige var riktat mot sydost.

Vi klev in i en stad som i mitten av 1800-talet kastade av sig sin befästningsgördel och gjorde ett första försök att bli sig själv. Vi sökte i spåren av de här försöken. I de radstående husen byggda av arbetare, ritade av stadens första stadsarkitekt J Fred Olsson, strax efter 1900. Vi hittade spår i de nu nedlagda prefab-betongindustrierna som inte bara erbjöd materialet till det svenska miljonprogrammet och Ölandsbron utan också till lyxhotell i Bagdad och Leningrad. Vi såg den i Volvo-fabrikens arbetarbostäder i satellit-småhus-staden Lindsdal. I chokladfabriker och plastbilstillverkning. Men en efter en försvann 1900-talets industrisatsningar. 1997 firade Kalmar 600 års jubileum av Kalmarunionen och aldrig har staden varit så full av tomrum som då.

I dag har Kalmars rivningstomter på Kvarnholmen, som stått tomma i decennier, åter börjat bebyggas. Byggnadsantikvarier kallar 2015 för rivningarnas år, trycket ökar åter på Kalmar, politikerna har mer bråttom att fylla på med skattekraft än de som vill bevara kulturarvet. Småstaden letar efter sin ande, finner den kanske motvilligt i IKEA och HansaCity, men famlar ändå emellanåt ångestladdad efter den mörka valvutgången som kan rädda undan isoleringen från tider som farit förbi.

#50 Kalmar – ett kostymdrama

På en bar i stadsdelen Ziskov är religion punk. Den hussitske härföraren, den enögde, Jan Ziska är tillsammans med sin andlige ledare Jan Hus – båda från 1400-talet – själva urdissidenten. Deras uppror mot den katolska överheten – även folket ska dricka av kalken och förstå det predikade språket och ingen ska kunna köpa sig en plats i himlen – var början på berättelsen om det tjeckiska folkets idé om att de var satta på jorden för att stå för jämlikhet, humanism och på den vanliga – lilla – människans sida. Varför ska det annars finnas tjecker, frågade sig både republiken Tjeckoslovakiens första president Masaryk som den första efter kommunismen Vaclav Havel.
Vi reser runt i ett Prag präglat av idén om den vanliga lilla människan. Från Solidarita, det första försöket efter andra världskriget att bygga för idén om denna människa, vidare ut i de allt större panelaky-stadsdelarna, byggda mellan 1958 och 1994. Stadsdelar av den typ som i alla andra europeiska länder stått för segregation och sociala problem. I Prag är allt jämlikt och stabilt hos den små människorna i lägenheterna Europas mest standardiserade bostadsbestånd.
Men finns en begynnande bortvändhet i utvaldheten? Har den lilla människan börjat bli rädd? Har nationen – den som skulle definieras av jämlikheten – blivit viktigare än jämlikheten själv. I avsaknad av en fiende vänder sig kanske staden Prag ryggen mot världen och vårdar sin ensamhet.

#52 Prag – enögdhet och jämlikhet

I städerna har drogbruket frodats, där har platserna funnits för ruset och berusningen. Vid sidan av en social eller biologisk aspekt av droganvändning finns en geografisk som har handlat om revir, gränser, subkulturer och hemliga tecken - redan 1916 kunde Pearce Bailey berätta om en ”frimuraraktig kooperation” mellan heroinbrukarna i New York. Opium och heroin färdades med globala handels- och migrationsströmmar och landade i Chinatowns och red light districts över världens städer. På 1940- och 1950-talet både upphöjde heroinet jazzkulturen i USA, men förstörde samtidigt individer och grupper.

Drogtrafiken har fortsatt fängslat både brukare och langare i beroenden. I Görlitzer Park i Berlin Kreuzberg står killar från Västafrika och säljer av sina resor till Europa. Men även de mest toleranta samhällen – som Kreuzberg – ser drogdealandet tära på vardagen.

I Sverige följer vi småstadsalkisen och missbrukararkitekturen - från arbetarförfattarnas tragiska fyllon, via Plattans pundare till subkulturer i Norrköping. Ofta var det landsbygden som skulle bota det missbruk som staden lät göda.

Men vi ser också hur missbrukets geografi bjuder på en vändning, när en vit angloamerikansk arbetarklass i dag är de största konsumenterna av tyngre droger. Och ”the war on drugs” får plötsligt en annan fiende och måste åter söka andra förklaringar till varför det ständigt skapas en hemlig mening och lockelse omkring rusets tempel.

#54 Städer och droger

När författaren PO Enquist ska beskriva staden Skellefteå börjar han genast tala om byarna: ”En stor mängd små byar, utplockade i ett floddelta nästan och alla ser likadana ut". Enquist växte upp i en av byarna, Hjoggböle. 
Skellefteå är staden som ingen riktigt velat ha. ”Är det  en stad eller är det en samling byar”, frågar sig arkitekten Enar Nordvik som arbetar på kommunen. Skellefteå är Sveriges senast grundade stad är från 1845 och bybon har alltid varit normen. Men Skellefteå är också en av Sveriges rikaste städer. Det egna kraftbolaget dämde tidigt upp vattnet runtomkring och idag bidrar de med 100 miljoner om året till kommunkassan. Men rikedomen är inte staden, den kommer från landskapet från byarna. Vad ska man med staden till tycks kommuninnevånarna ha frågat sig under hela stadens drygt 150 åriga historia.
I Bonnstan – den tillfälliga knuttimrade stadsbildningen  – ser vi en plats där staden och byarna mötts sedan 1600-talet. En tillfällig stad som befolkades vid stora högtider. En plats där nattfrierier mellan unga pojkar och flickor blandades med våld och religiositet.
Byarna på tillfälligt besök i "staan", en plats där man ”prater fiint” – en plats i skuggan av byarna.
Vi reser genom ett fruset Mississippi där sångsvanar landar på svarta jordar. I Jörn ser vi nya flyktingberättelser födas på biblioteket vid den nedläggningshotade skolan. I Boliden går vi genom en idealstad som fick Lubbe Nordström att tala om ”det nyaste Sverige” på 1920-talet. Platsen där man hittat guld. Vi möter moderater som kallar sig ”ruralister” och hetsar mot staden. Men möter också berättelser om byamän som blivit fastighetsutvecklare för att tillgodose den nu växande staden med hus på pendlingsavstånd.
Kanske finns det trots allt en gemensam berättelse för Skellefteås byar och staden. Kanske finns den till och med utan att det allra värsta händer: Att Umeås hockeylag Björklöven reser sig och besegrar Skellefteåbygdens AIK.

#60 Skellefteå – i byarnas skugga

Moskva finns en hel generation präglad av repressionerna efter 2012 års protester som ägde rum i parker, på torg och inte minst på nätet mot den sittande Putinregimen. Flera dömdes till hårda fängelsestraff, men alla fick känna av en gammal rysk maktrelation: fruktan och rädsla inför våldet. Men Moskva utspelar sig alltid mellan masken och ansiktet, mellan föreställning och verklighet.

Därför finns det en helt annan bild som staden förmedlar: en generös, rekreations- och medelklassanpassad urban omvandling. Det ska vara roligt att vara moskvabo, det ska vara ungt och snyggt. De gamla, tillsammans med hundarna, har förpassats till förorterna. På Majakovskijplatsen har staden hängt upp gungor. Är det en infantilisering av en offentlig plats? Eller en protest mot allvaret? Vi kom till ett Moskva i avvaktan - ett val stundar - men också i missmod. Därför att maktlösheten hos folket ändå alltid återvänder.

Men i Moskva har också protesterna mot isolation och förtyck funnit sina symboler. Som kampen för den konstruktivistiska arkitekturen från 1920- och 1930-talet, en tydlig internationell rörelse, en glad kommunism med emancipation och maskiner som redskap, men som nu förfaller och hålls i glömska. Vi återfanns bitar av det gamla Moskva, gömt bakom monumentala Stalinkulisser, och påmindes om att staden en gång varit en agrar köpstad, byggd glest och till stora delar i trä - och med enorma sociala kontraster mellan godsherrar och tidigare livegna bönder. Likväl en stad med välfärdsambitioner och reformanspråk.

Och vi banade oss en väg genom den rika, komplexa symbolvärden i Moskva och i den ryska kulturen. En symbolvärld som fått sin särskilda plats i det Allryska utställningsområdet - Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystava (VDNKh), en megalomanisk utställningsareal från 1930-talet, dirigerad av Stalin, som teatraliskt uppvisar landets rikedomar och hjältedåd. En utställning som i dag till formen åter gör sig aktuell i Rysslands bidrag arkitekturbiennalen i Venedig. Vad för nytt innehåll kan rymmas i denna form? Enbart nationalism och monumentalitet?

Eller finns det en väg också för det öppna, nyfikna Moskva som låter blicken vila lite längre, söker kontakt och på inga sätt vill vara isolerad.

#65 Moskva del 1 – Frihet och fruktan

Musikern och poeten Mattias Alkberg tar oss med från Tunastigen – en liten stadsdel byggd från slutet av 1960-talet och framår – till Svartöstan, en gång en kåkstad byggd från slutet av 1800-talet i skuggan av malmhögarna vid havet. Ett program om att skriva sin egen historia på en plats utan historia i Tuna, om att frysa och värma sig på elementen inne på Konsum, om att fortfarande drömma om skolans korridorer och vända blicken bort från de tennisbollsgula väggarna. Om att hitta en plats man inte trodde fanns, en gammal kåkstad, byggd illegalt av arbetare, Svartöstan. Att förändras helt av den platsen som tillät allt, en fristad. Och att med sorgsen blick se allt detta förändras utan att kunna göra något. Och om en gräsrotsrörelse längs norrlandskusten som borde begripas också av de som styr och pratar om Luleås framtid. Om det nu är en gemensam framtid för alla som man är intresserad av och inte bara mer av ordning och mer av dyrare.

#82 Luleå – Mattias Alkberg i stadens utkanter

# 88 Staden – tro och religion

Det är ingen hemlighet att Landskrona har mått väldigt dåligt under en tid. Arbetslösheten har varit hög, skattekraften låg och de sociala bekymren överhängande. För vår del drog Landskrona vår nyfikenhet till sig därför att det berättades om den som en stad med en närmast amerikansk typ av segregation: fattiga, arbetslösa minoritetsgrupper i centrum och mer etablerad och medelklassig befolkning i villaområden och stadsdelar runt stadskärnan.

Men staden arbetar nu intensivt för att komma tillrätta med sitt prekära läge, för att få bort fattigdomen och kriminaliteten, gängen, i centrum och på Öster. Man kan visa upp lyckade satsningar på kultur och framför allt fotografi – och man har salufört sig till nya invånare med pengar och ambitioner med nybyggda bostadsområden vid havet.

Det paradoxala är dock att den slitna och otrygga stad som Landskronas politiker och företagare har bestämt sig för att mota bort – också hade gett en del människor en andra chans, människor som kanske var uträknade på andra håll – just för att tröskeln i Landskrona hade varit så låg, att det fanns en bostad, och en stad, som släppt in en.

Landskrona skulle kunna vara den perfekta berättelsen om förfall och revansch.

Men egentligen är berättelsen om Landskrona mycket mer komplex än så. En stad som ofta varit i osynk med sina egna ambitioner. En stad som vill känna sina invånare men som ständigt huserat främlingar. En stad som återkommande fått sin rock lagad, för att sedan slita sönder den igen.



Tack till

Måns Back Nilsson, lärare på Studiemotiverande folkhögskolekurs, Albins folkhögskola i Landskrona

Svend Dahl, skribent

Kenneth Håkansson, ordförande Landskronahem

#90 Landskrona – en andra chans

Vi ville bjuda in lyssnaren till en politisk vandring, och på så sätt också till det som är vår metod, det vi försöker att göra. Den politiska vandringen är en övning i närvaro och detaljer. Stadsmiljön är en ”kollektiv bildningsbank” – som ett folkbibliotek, tillgänglig för alla. Vi bär alla på en naturlig ”normativ impuls” som styr hur vi förhåller oss till byggd miljö, vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vackert, fult, bra kvarter, dåligt område – “där skulle man inte vilja bo!” I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön. Vi använder den normativas impulsen för att kartlägga och göra staden begriplig. Men den står också i vägen för blicken, den behöver saktas ned, för att man ska få syn på det som egentligen finns där, och varför stadslandskapet ser ut som det gör. Det är det som är den politiska vandringens yttersta syfte, att sakta ner, att skärpa blicken, att se.

Just den här politiska vandringen vi ska göra går mellan två stadsdelar i södra Stockholm, Liljeholmen och Årsta, de ligger tre kilometer ifrån varandra men det är svårt att hitta två områden som är så pass extrema och samtidigt ligger så nära varandra att man kan vandra mellan dem. 
Det finns i varje tid stadsbyggnadsprojekt som blir tydliga exponenter för tidens anda. Ibland är de kanske mer extrema än det som kommer efter, men deras roll som referenser lever vidare. Liljeholmen som ett marknadsliberalt projekt i vår samtid och Årsta som en prototyp för efterkrigstidens sociala grannskapsplanering.

När vi vandrar in i Årsta kommer vi ha Liljeholmen i fötterna, och när vi sedan tar bussen tillbaka mot Liljeholmen är det med minnet av Årsta.

#95 Den politiska vandringen – Liljeholmen till Årsta

Hamburg. En upplysningens uppstudsiga stad, frihandelns våghalsiga och naturens allvarliga. En stad formad av tegel, tidvatten och trycksvärta.

#107 Hamburg – tegel, tidvatten och trycksvärta

Ingenstans sitter staden ihop som i kollektivtrafiken. Den samlar in staden. Dörrar öppnas och släpper på. Här finns en rörelsefrihet – ett stadens blodomlopp – som har långa historiska rötter.

Den är både en funktion och en stads biografi, en plats med många lager, ett lite skitigt blodomlopp. Det är en social plats som i varje generation får nya berättelser är vad som gör den så lockande och fascinerande som en plats för den gemensamma stadskulturen.

#113 Staden och kollektivtrafiken

I samband med att vi fick pris som årets digitala tidskrift gjorde vi en intervju med Fredrik Wass på Tidskriftspodden. Det blev ett samtal om hur vi gör podden, om dialogen som metod och om hur två skrivande människor började göra fältarbeten och prata med varandra. En kik bakom kulisserna helt enkelt. Tack Tidskriftspodden och Sveriges Tidskrifter.

Stadens metod. Bakom kulisserna på podden. En intervju från tidskriftspooden.

En podcast om arkitektur- och stadsfrågor. Staden görs av Dan Hallemar - redaktör på Arkitektur förlag, kulturjournalist på Expressen och medverkande i P1-programet Ring kulturradion - tillsammans med Håkan Forsell, urbanhistoriker, arkitekturskribent och författare.

Staden är ett samarbetet mellan Arkitektur förlag och Sveriges Arkitekter

Staden Podcast

Popular tracks