Äntligen får jag ha byxor på mig!

- Vi ville vår egen grej, och det fanns inget på sociala medier som kändes bra, säger Andrea Rasmussen som tillsammans med fyra andra unga kvinnor med ryggmärgsskador driver sociala medie-kontot #Girlsonwheelsswe. Förebilden var det amerikanska programmet Push Girls som Louise Linderoth (hon med Gina Tricot-jeansen) sett. Andrea lägger till att tjejer med funktionsnedsättning ofta glöms bort och därför är det viktigt att de finns.
#Girlsonwheelsswe vill ge power till främst tjejer att det går att leva ett bra liv även i rullstol.
Andrea har aldrig tidigare hört talas om DHR. Det får Karolina och Janna att fundera på hur relevant förbundet faktiskt är för yngre personer, för människor rent generellt.  Om ingen utanför känner till oss – hur ska vi då kommunicera?
- Ja, det var en fin käftsmäll vi fick – att de inte vet att vi finns, säger Karro. DHR går sakta mot sin egen död om vi inte blir mer relevanta för fler …

DHR får en käftsmäll!

Två jobbiga människor vi träffar denna gång är Anders Westgerd, aktivistjobbig verksamhetsledare på GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living) och Anna Kvarnström, superjobbig jurist på SRF (Synskadades riksförbund).
De är jobbiga på olika sätt, men har det gemensamt att de är pålästa och envisa. Och att de nog är ganska jobbiga även privat … 
- Det jobbiga med oss är att vi med funktionsnedsättning faktiskt vill kunna leva som andra och kräver våra rättigheter, säger Anders. Men det går att vända på attityder genom att vara jobbig, och så småningom mötas i ett samtal.
- Det måste finnas ett syfte med att vara jobbig, säger Anna. Diskrepansen, alltså skillnaden mellan hur det ska vara och hur det är, är stor, och det måste synliggöras.

Livet är för kort för att vara snäll!

Hur ofta ser vi en person som har en funktionsnedsättning kommentera gängkriminaliteten, prata om odling eller intervjuas som expert på ekonomi i svensk TV?
Frågan är ju larvig, syns en funkis i TV är det utifrån att vara en representant för alla andra funkisar, som ett offer eller som lyckad ”mot alla odds”. Typ. Eller som Karro – den typiska funkisaktivisten som får frågor om tillgänglighet och hur samhället bör förändras. 
Vad innebär det att aldrig se sig själv representerad vare sig medialt eller i de politiska sammanhangen och att frågor som rör personer med funktionsnedsättning ses som särfrågor och inte som något som berör alla? Om det pratar vi denna gång.

Syns inte, finns inte… Som vildvittrorna säger

Det är jätteroligt att vara människorättsjurist, säger Annika Jyrwall-Åkerberg i podden Hur tänkte ni nu? Karro och Janna pratar med Annika om mänskliga rättigheter och att även personer med funktionsnedsättning har rättigheter. Vilket inte alltid har varit självklart i Sverige och som inte är självklart i många länder idag.
Annika jobbar som människorättsjurist på Civil Rights Defenders, en internationell människorättsorganisation med sitt säte i Sverige. Där driver hon framförallt individuella fall som handlar om rättvisa rättsprocesser.
Hör Annika berätta om det livsavgörande mötet i Nepal som gjorde att hon inte hade något annat val än att jobba med mänskliga rättigheter. Och vad Annika menar Sveriges regering måste göra för att mänskliga rättigheter på riktigt gäller alla.
- Vetskapen om att personer med funktionsnedsättning har rättigheter har förändrats jättemycket sedan jag började för över 20 år sedan. Sen är det annorlunda med själva införlivandet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2009. Där är det väldigt mycket kvar att göra, säger Annika.

Inte individen som är problemet, utan omgivningen

- Är du pappa? Hur gick det till?
En sådan idiotisk kommentar får bara den som alltid blir sedd som ”något annat” och inte som en människa. Det kräver sin människa att kunna vända sådant till humor och orka att gå vidare utan att tappa livsglädjen.
Om detta att leva i en vardag, att bli sedd som ”onormal”, att hitta strategier för att slippa kriga varje dag mot negativa attityder och dumhet pratar vi med Jonas Helgesson, författare, föreläsare och ståuppkomiker.
Vi pratar om det som verkar självklart – att tanka bilen eller besöka företagshälsan – och att vardagen är en ständig mental utmaning för den som använder rullstol eller har en kropp som inte beter sig som andras. Små förändringar i vardagen (en trasig hiss, snö eller en otillgänglig uteservering) – det är svårt att känslomässigt förstå hur mentalt utmattande det är att ständigt ha sin radar på för att skanna av omgivningen.
- Jag använder humor för att överleva, säger Jonas. Den gör det enklare att ta fram det absurda, får jag publiken att skratta blir det enklarare att förstå min vardag. För jag är ju en vanlig, ganska tråkig kille med villa och Volvo och så har jag den här skadan som gör att min kropp beter sig annorlunda.

Kul kille, men ganska tråkig

I podden har vi nu börjat rota runt i den väldigt komplexa frågan om assisterat självmord/dödshjälp för att belysa den ur flera olika perspektiv. Varför rör det upp så många motstridiga känslor? Varför blossar debatten upp igen och igen?
Vår första samtalsgäst är Lise Lidbeck, förbundsordförande för Neuro, som engagerat sig stark i frågan. Så pass att förbundet polisanmält Staffan Bergström, läkare och ordförande i Rätten till en värdig död. Detta i samband med att dödshjälpsfrågan blev aktuell igen i januari när före detta buddistmunken Björn Natthiko Lindeblad i sociala medier publicerade ett avskedsbrev i samband med sitt självmord i januari i år. 
- Det finns en bild hos många om att det i sig är en dödsdom att ha eller få en funktionsnedsättning. Och det är en svår fråga för både vården, politiken och oss medborgare, säger Lise Lidbeck, och resonerar kring rädslan för det som inte är det ”normala”. 
En så stor andel svenskar ställer sig bakom dödshjälp. Men vad står det för egentligen? Är det inte egentligen ett kvitto på människors stora oro för att samhället inte kan stötta om något inträffar?

Om jag blir av med ett ben vill jag ha dödshjälp!

Krig och konflikt, pandemi och global miljökatastrof – vi lever mitt i detta.  Och bara nyss var det stora rubriker om att det inte finns skyddsrum till alla, och de som finns är inte tillgängliga för om du har en rörelsenedsättning. Att ständigt bära på en katastrofkänsla är jobbigt och vi matas med hur mycket konserver och vatten vi behöver bunkra för att klara oss. Men är det saker och ting som är viktigast att preppa sig med inför en katastrof?  
Vi pratar med Herman Geijer som, förutom att han är expert på zoombies också grottat ner sig i hur vi överlever katastrofer. Hans bok Överlev katastrofen - 12 sätt att förbereda dig, men också boken Bli en zombieöverlevnadsexpert är utgångspunkten för samtalet. Som landar i att vi kanske kommer att fixa det, trots allt.

Zombies eller skyddsrum? Hur preppad ska en va egentligen?

DHR fyller 100 år nästa år. Det kommer så klart bli jubel och fest. Men oroskorpar kraxar – det går bakåt, rättigheter vi har kämpat oss till är på tillbakagång. Visserligen tvingas inte barn in på institutioner längre, men många, både barn och vuxna, upplever både instängdhet och utanförskap. Fortfarande och igen.
Alla går i, eller har gått i skolan. Förr var det få som gick i en ”vanlig” skola om en hade en funktionsnedsättning, men hur är det idag?  
Vi pratar med Sebastian Häregård i Vara som anmälde sin skola till Diskrimineringsombudsmannen och som tycker det är en befrielse att ha lämnat skolan och vara ute i arbetslivet där han blir lyssnad på. Vi pratar också med Ken Gammelgård, förbundssekreterare i DHR, som gick i skolan under 60- och 70 talen och skulle i dag aldrig gå med på det som var då.

Har det hänt nåt?

Karro och Janna fortsätter på temat Har det hänt nåt? och pratar med två kvinnor från två olika generationer. Nora Eklöv är en ung kvinna i dag och Yvonne Björkman var ung på 1970-talet. Det de har gemensamt är engagemanget i Förbundet Unga Rörelsehindrade – Nora är i dag dess generalsekreterare och Yvonne var med och bildade förbundet för drygt 30 år sedan.  Då var det mycket utåtriktad aktivism, men hur ser det ut i dag?
Vi pratar också om att gå från barn till ung kvinna idag och då på 1970-talet. Om att bli buren, vara gullig, bli körd i barnvagn till tolvårsåldern i brist på lagom stor rullstol och att sittstrejka på kommunkontoret.

Jag är inte gullig längre!

Karro och Janna pratar med Gaute Hanssen från Hemma.com som är en engagerad kreatör och strategisk rådgivare till DHR i samband med vårt 100 års jubileum. För det är bra att ha någon som tittar på DHR utifrån och ger perspektiv så vi kan kliva ur oss själva och få syn på vad det är DHR har åstadkommit sedan 1923. För visst har det hänt nåt, både det ena och det andra. Mycket i DHR:s historia är värt att fira och känna stolthet för.
Men hur det än är med historien, finns de en framtid? Det pratar vi en del om och vilka utmaningar både DHR och samhället står inför, nu när vi kliver in i ett nytt sekel.
Det finns utmaningar i framtiden där DHR behövs, hävdas det i podden. Också det behöver tas med i firandet för att det inte bara ska bli en titt bakåt och klapp på axeln för att vi varit duktiga.

Vad är det vi firar egentligen?

Musse flydde från Eritrea till Sverige med hjälp av kompisarna. De korsade många länder och många gånger fick vännerna bära Musse då det inte gick att komma fram med rullstolen. 
Tillsammans med Jaimie Bolling från Disabled Refugees Wellcome/Rätten till arbete pratar han om att vara flykting med funktionsnedsättning i Sverige. 
Det är en klassfråga, säger Jaimie på frågan vilka det är som kommer till Sverige. De med resurser kan fly. Det är betydligt fler med olika funktionsnedsättning som flyr än vad man kan tro, med hjälp av vänner, familj eller volontärer. 
Det är ensamheten och det sociala utanförskapet som är värst. Det är krångligt att förstå det svenska samhället och dess olika system. Där har de svenska funktionshinderorganisationerna en stor roll att spela. DHR skulle lokalt kunna vara en brygga in i samhället och vägleda i hur samhället fungerar och mötas i den gemensamma erfarenheten i att ha en rörelsenedsättning.

Ensamheten är värst!

Joel Hansson fick en stroke vid sju års ålder och blev halvsidesförlamad. Tv-spel var det stora intresset då och han gav sig den på att kunna spela med en hand. I dag, drygt 25 år senare, är han en fullfjädrad gamer med egen twitch-kanal, en interaktiv livestreamingtjänst där vem som vill kan gå in och hänga med Joel när han spelar.
- Gaming communitys har varit viktigt redan från början. Där spelar det ingen roll vem du är, vad du kan eller inte kan. I spelvärlden är jag fri och kan vara den jag vill vara. Det finns en tillhörighet där som inte finns IRL, i levande livet.
 Janna och Karro ställer frågor, imponeras och lär sig en hel del.

I spelvärlden är jag fri!

På DHR:s förbundsmöte, tillika 100 årskalas, spelades podden in live i Göteborg, en ny erfarenhet som vi gärna upprepar.
DHR har funnits i 100 år och kampen om ett samhälle tillgängligt för alla har på många olika sätt vunnit sina segrar. Men på senaste åren har glöden falnat. Vad behöver vi för tändvätska när vi går in i nästa sekel för att få fart på kämpaglöden igen?
Vi pratar med Margareta Persson och Niklas Altermark, nyutnämnda hedersmedlemmar i DHR, Anders Westgerd från GIL (Göteborgs Independent Living) och Erika Wermeling som är ny ledamot i DHR:s förbundsstyrelse.

Vad är kamp?

Många tar för givet att hjälpmedel är något du har rätt till när du behöver det. I alla fall de som inte är i behov av hjälpmedel. Men vilka hjälpmedel du har rätt till och vad du som individ behöver betala för ditt eller dina hjälpmedel beror på var i landet du bor. Det är varje region och kommuns politiker som bestämmer vad du har rätt till och vad det ska kosta. Mest skrämmande exemplet är den kommun där politikerna anser att det ju går att köpa sig en billig rullstol likt dem man kan låna på sjukhus hos Harald Nyborg och tänker ta bort hjälpmedel från sin budget. Då har man verkligen inte förstått någonting. Varje hjälpmedel – rullstol som hörapparat - behöver anpassas efter varje individ. Att ha rätt hjälpmedel är en förutsättning för att kunna leva ett bra liv.
På Hjultorgets scen på Kistamässan en varm dag i maj samtalar Janna Olzon och Peter Ojala från DHR med regionpolitiker Sandra Ivanovic (MP) och Yvonne Björkman från DHR region Stockholm om vem som har rätt till hjälpmedel, varför hjälpmedel är viktiga och om de systemfel som finns idag.

Hjälpmedel bara för de rika

Många personer med funktionsnedsättning upplever att de har förvägrats rättigheter av till exempel kommuner, och att de saknar möjligheter att utkräva sina rättigheter på ett enkelt sätt. Hur kan vi förändra detta och skapa ett mer jämlikt samhälle där alla har samma möjligheter att leva ett självständigt och meningsfullt liv?
Det är utgångspunkten för ett samtal på scen under MR-dagarna i Skellefteå den 15 november 2024, lett av Karolina Celinska och Peter Ojala från DHR. Tillsammans med Fredrik Malmberg, direktör på MR-institutet som just släppt rapporten Allt ifrågasätts, och Maria Montefusco, utredare på MFD (Myndigheten för Delaktighet) diskuteras den oroande nedprioriteringen av mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som blivit alltmer tydlig i tider av omställning.
Många är rädda för repressalier om de klagar på beslut – det är helt förfärligt, säger Fredrik Malmberg.
Vi har ett upphackat system där människor inte passar in, och där systemen sinns emellan inte passar in i varandra, tillägger Maria Montefusco.
Alla är överens om att rättigheter inte uppfylls och att de som lever med funktionsnedsättning är mer beroende av de system som finns, än vad andra är. Så hur kommer vi vidare i att tillgodose rättigheterna och inte fastna i att bara konstatera sakers tillstånd? Hur samarbetar MFD och MR-institutet? På vilket sätt kan vi hjälpas åt?


Ett självständigt liv som funkis – nä, det är för dyrt!

Det ingen brukar prata om när det handlar om funktionsnedsättningar och de människor det handlar om - just det pratar Karro och Janna från DHR om i podden Hur tänkte ni nu? Med humor och allvar ifrågasätter vi funktionshinderrörelsen, oss själva, samhället och - ja, det mesta.

Trailer - Hur tänkte ni nu?

Hon fick inte köpa ett glas vin, och han fick inte åka med bussen. Skälet? De använder rullstol. Så ser diskriminering också ut i Sverige idag. Men varför är det så få anmälningar till DO? Varför vill inte människor berätta? Det handlar om ens självbild – att alltid förhålla sig till att omvärlden ser mig som ett objekt i en rullstol – vem är jag då?

Rullstol på krogen. Ok?

- Allt avgörs i badrummet, säger Jonas Franksson, skådespelare och aktivist och som efter att ha tvingats duscha inför en arbetsterapeut upplever posttraumatisk stress.
Det finns beröringspunkter mellan dåtidens skallmätning av samer och tvångssterilisering av ”dåligt människomaterial” och dagens duschmätning för att få personlig assistans. Det är ingen upprepning av historien, utan under ytan finns förfärliga värderingar som vi måste tala om. Och det gör vi det här avsnittet.

Från skallmätning till duschmätning

Varför är det så få aktivister i Stockholm, och varför finns de så många i Göteborg?Ja, just det får ni inte svar på i detta avsnitt av podden Hur tänkte ni nu?Men vi pratar om det är bättre att vara aktivist än politiker och om vad som är mest framgångsrikt för att kunna påverka och förändra i samhället. Och när kommer funktionshinderrörelsens ”it-moment”?- Jag vill provocera och få folk att uppföra sig som folk, säger Anders Westgerd från GIL (Göteborgs Independent Living).
Medan Veronica Kallander gått in partipolitiken efter många år som funkisaktivist. Vad är bäst? Eller är det lika bra?Demokrati ska ju vara för alla, men är det verkligen det? Vi har just haft ett val, men det är inte alla förunnat att kunna bevara sin valhemlighet eller ens ta sig in i en vallokal. Så hur demokratiskt är det egentligen?

Demokrati - för alla?

- Får du ditt grundläggande behov av sex tillfredsställt med hjälp av assistansen? Frågan är ju absurd, eftersom sexualitet ju är ett grundläggande mänskligt behov. Men sexualitet saknas i Försäkringskassans bedömning av grundläggande behov när det handlar om personlig assistans. Denna gång pratar Karro och Janna om det alla tänker på, de flesta gör, men ingen pratar om –alltså sex, och då med fokus på att ha en funktionsnedsättning. Vi tar det från början - den första dejten, vidare till den personliga assistenten till sexologen som säger att det inte handlar om sex utan om arbetsterapi.

Gå eller rulla – alla kan knulla!

”Någon nytta ska jag väl ha av mitt utanförskap”, säger färdtjänsthataren Tobias Holmberg som plankar i tunnelbanan genom att dra ”invalidkortet” – spärrvakterna öppnar utan att han behöver visa någon biljett. Tobias var under åren 2011-2013 förbundsordförande för unga rörelsehindrade och är idag politisk aktivist.
Claes Hultling, läkare och filosof, bröt nacken när han var trettio år. ”Jag bröt inte min själ, men självklart förändrades min identitet.” Claes är grundare av och arbetar som läkare på Spinaliskliniken, som är en specialistklinik för personer med ryggmärgsskada.
Och Rosaline Marbinah, ordförande för Landsorganisationen för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) håller inte all med om att dagens ungdom är en passiv och curlad generation. ”Tvärtom, de tar ett stort ansvar!” 
Samtalen i detta avsnitt av Hur tänkte ni nu? böljar fram och tillbaka mellan frågor som Vill rörelsen vara mainstream, alltså en del av "den stora massan"? Vem skapar min identitet - jag själv eller det omgivande samhället? Och är dagens ungdom en passiv och curlad generation?
Och var i ligger privilegiet att få åka färdtjänstbuss, egentligen? ”Ingen i hela världen ser mig som priviligierad när jag kommer till ett möte via en färdtjänstbuss”, som Claes Hultling säger.

Nån nytta ska jag väl ha av mitt utanförskap

Vad gör vi när vi förlorar striden mot myndigheten, som egentligen var satt att hjälpa oss? När handläggaren blir en motpart, som vi tvingas kriga mot? I Hur tänkte ni nu? pratar Karolina Celinska och Janna Olzon om maktförskjutningen mellan medborgare och myndigheter, och hur vi kan reagera när allt går snett. De samtalar med forskare som bekräftar att det faktiskt har skett en förändring vad gäller medborgarnas förhållande till myndigheter, där attityden till personer med funktionsnedsättning i mångt och mycket börjar likna 1800-tal. Idioter kostar för mycket, tyckte man då. Ja, det kan man tycka än i dag…

Idioter kostar för mycket

En kropp har vi ju alla, men den är kopplad till hur förväntningarna är på hur en kropp ska se ut, kunna göra och användas till. Vi pratar om våra kroppar ur ett annat perspektiv än som brukligt i detta avsnitt av podden Hur tänkte ni nu? med Karolina Celinska och Janna Olzon från DHR.
Helt oberoende av vilken kropp en har och hur den fungerar upplever vi alla den kroppshets som finns. I synnerhet under ungdomstiden och vägen till vuxenblivande. Om en dessutom redan som barn hanteras som ett medicinskt objekt före att vara en människa med en viss funktion (som ska lagas) skapas en distansering av kroppen – den tillhör inte mig. Det motsatta är att bli förbannat medveten om sin kropp och vad den inte kan. Det är något som människor med fungerande kroppar, normaterna, inte ens behöver reflektera över. Varken när det gäller den egna kroppen eller andras.
Att vara en ung kvinna som använder rullstol är att bli betraktad på ett annat sätt än andra unga kvinnor. Som att inte vara attraktiv, inte bli sedd som kvinna. Hanna Öfors, ordförande för Unga Rörelsehindrade säger att det blir lätt att en överkompenserar och kanske exponerar sig för mycket för att motbevisa den bilden.
När vi pratar om kroppen och om hur den fungerar eller inte och hur kan användas eller inte, rör det sig oftast om kvinnokroppen. Men kroppshets och kroppsideal gäller också män. Att ha ätstörningar till exempel är något som fortfarande kan upplevas som tabu att prata om för män. Thor Rutgersson, författare, frilansskribent och aktiv i föreningen Frisk och fri säger att han betraktas som modig som vågade ”komma ut” som man med ätstörning. 
Madelen Löw startade föreningen We rise again 2016. Hon beskriver hur hon redan som mycket liten ”hanterades” av vården. Ett litet barn reflekterar inte och ställer sig inte frågan om vad hen vill eller inte vill, som vuxna gör. Ett barn är beroende av vuxenvärlden som ”vet bäst”.  För Madelen är det fortfarande svårt att se sin kropp som sin.

Är det här min kropp?

När vi pratar om fattigdom i svensk kontext – vad menar vi då? 
Vårt välfärdssystem täcker inte längre in många av de människor som står långt från arbetsmarknaden där väldigt många personer med funktionsnedsättning finns. I tidigare avsnitt har vi resonerat kring identitet och hur den skapas. I detta avsnitt pratar vi om att normen är att du ska kunna jobba – det är det enda som skapar värde (för människan, för samhället?). Personer med funktionsnedsättning kan mötas av ”Du får ju det du behöver … ” dvs någon annan definierar en människas behov. Om detta pratar vi med Carina Moen som länge stått till ”arbetsmarknadens förfogande” men som hamnat i projektträsket där inte hennes utbildning utan hennes funktionsförmåga är meriten. 
Vi pratar också med sociologen Roland Paulsen om varför arbete idag är en värdemätare. För så har det ju inte alltid varit.
I det här sammanhanget hade vi tyckt det som intressant att prata om det här med Arbetslinjen och hur den hänger ihop med att så många står utanför fast de inte vill. Men det var ingen politiker som vill prata med oss om det. Så frågan kvarstår: Om man är föga vinstgivande men står till arbetsmarknadens förfogande – vart tar man vägen då?

Att arbeta - är inte det lite överskattat?

Tre helt olika män. Alla tre värjer sig mot den gängse mansbilden. Uje Brandelius lever i fantasin och ser sig hellre som människa än man, Järnmannen Anders Olsson menar att manlighet är att dela med sig av det viktiga i att inte ge upp. Anders Karlsson vill vara en så bra pappa det går utifrån de förutsättningar han har. Ingen vill vara ”man”. Ändå finns i samhället föreställningen om mannen som tuff, drivande och som någon som framförallt har en stark kropp. Vad eller vem är det som vidmakthåller den bilden? I andra avsnitt har vi pratat om identitet och kropp och alltid utifrån kvinnokroppen. Och som en jämställd podd måste vi ju prata med män om deras förhållande till kropp och identitet. Och frågan vi landar i är: Vill verkligen någon vara man?

Ingen vill vara man!

- Coronapandemin griper tag i vår mest grundläggande existentiella oro – den om överlevnad. 
Det säger organisationspsykolog Jonas Mosskin i det tredje samtalet i serien Coronakarusellen.
En del människor är mer oroliga än andra, många av berättigade skäl. Men så är det dem som är oroliga i största allmänhet, vilket kanske är ett uttryck för osäkerhet och brist på kontroll. Och oro smittar precis som skratt gör, vi blir oroliga för att andra är oroliga.
Livet har blivit lite tråkigt när allt vi tycker är kul ställs in. Men vi får inte sluta att skratta och ha roligt – vi behöver smitta varandra med skratt.

Smitta varandra med skratt!

Det är lätt att måla allt i svart i denna tid av kris. Men också positiva förändringar kan ses, säger Albin Hagberg, projektledare för DHR:s jämställdhetsprojekt Funktion Femmes - För ekonomisk trygghet för kvinnor med funktionsnedsättningar.
I samband med pandemin måste speciallösningar införas för alla anställda och arbetsgivare hittar snabbare digitala lösningar. Det som tidigare sågs som omöjligt går alltså att fixa, bara man måste.
Varför är just kvinnor med funktionsnedsättning så utsatta på arbetsmarknaden?
Diskrimineringen gentemot kvinnor generellt i samhället påverkar självklart kvinnor med funktionsnedsättning. Men det har inte varit en stor fråga inom funktionshinderrörelsen. Fokus har varit att det är lika för alla när det handlar om funktionshinder och tillgänglighet. Men det är skillnad på att vara man eller kvinna, att ha eller inte ha en funktionsnedsättning och så vidare. Det är många olika maktordningar som kan sammanfalla, vilket kräver flera olika åtgärder. 
Angela Åkvist är en av de unga kvinnor som filmas i projektet. Redan innan pandemin hade hon fastnat, berättar hon, då hon har för lite stöd för att kunna göra en riktig arbetsprövning på arbetsplatsen och hemma. En arbetsprövning ska ge information om vilken funktionsförmåga personen har eller kan uppnå och ta reda på vad personen klarar av fysiskt och psykiskt. Angela håller på med att göra en ny ansökan för arbetsprövning och om att få mer stöd. Problemet är att allt tar så oerhört mycket längre tid nu än innan Corona. 
- Oavsett Coronan är det jobbigt – karantänen är en extremare version av det liv jag har annars, och allt tar längre tid än vanligt.

#Always in quarantine

Karolina Celinska och Janna Olzon drar igång sin Coronakarusell efter sommaruppehållet och undrar hur det ska bli när snö och slask inte gör det lika kul att vara ute längre. Hur ska en hålla sig igång när kylan kommer?  Pandemin påverkar ju allas hälsa. Jobbar du hemma har vardagsmotionen som vägen till och från jobbet, försvunnit. Och inte är det många som vågar sig till gymmet i denna tid. 
- Via olika steg- och hälsoappar kunde vi se en dramatisk nedgång av människors aktivitet över hela världen under ett dygn i mars, säger Elin Ekblom Bak, docent och doktor i fysiologi vid GIH med inriktning på folkhälsa. Att inte kunna röra sig som man vill gäller alla för närvarande, det är unikt. Hur tänker Elin kring yttre förutsättningar och inre motivation i förhållande till att ha nedsatt rörelseförmåga? Måste man alltid träna? Och vad innebär det att vara mentalt aktiv eller mentalt passiv?  Peter Ojala, kollega till Karro och Janna men också elitidrottare, vågar sig inte till gymmet längre. Istället tar han sig ut och rullar varje dag cirka 4 mil.
- Det tar två timmar och jag mår så himla mycket bättre efter det. Hans inre motivation handlar framförallt om att slippa smärtan, det hjälper träningen med. Peter tipsar också om Parasportförbundets nysläppta app https://para-me.se/, via den kan du hitta var i landet du kan träffa andra och träna ihop.

Träna bort smärtan med TV-reklam!

Att ”nightinggala” – att vara snäll på sina egna villkor och strunta i mottagarens behov av snällheten – är något många personer med funktionsnedsättning utsätts för. Vi pratar med Pia-Lena Krischel, kommunikatör och ombudsman på Synskadades Riksförbund Stockholm-Gotland (och som myntat begreppet nightingala) om snällism. Hon säger i vårt samtal att om hon inte faller på knä av tacksamhet inför en taxichaufför, blir hon den otacksamma apan istället.Gränslandet mellan snällism och generell vänlighet är något vi alla behöver fundera många varv kring. I podden pratar vi om vikten av kommunikation och att sluta förutsätta att vi är okunniga om vår egen funktionsnedsättning. Var och en måste få göra saker på sitt vis – du har nog råd att ta dig den tiden. Är behovet av att vara snäll större än att låta människor vara självständiga? Pandemin är toppen, för nu under den sociala distanseringens era blir vi inte överfallna av nigtinggalare, säger både Karro och Pia-Lena.

Min andedräkt är full av Covid!

Den egna självbilden och bilden andra har av mig– den skiljer sig åt. Och det kan bli en kollision att möta sig själv utifrån. Det händer alla, men i synnerhet om du också har en normbrytande funktionalitet.
Vi pratar med juristen Maria Chöler, som vi läst en krönika av. Den handlar om just detta med hur en uppfattas. Att ha en synlig funktionsnedsättning innebär att få frågor, som många gånger är kränkande, men som ändå måste bemötas.
- Det kräver att en är rustad för kommentarer och blickar, säger Maria. 
Hon får medhåll av Åsa Strahlemo, ny ordförande i DHR, som säger att det är tröttsamt att endast bli sedd som en rullstol. Och att visa känslor öppet har sitt pris, det har Åsa fått erfara.

Hur tänkte ni nu?

Popular tracks