Jag är budskapet, det jag vill berätta om. Jag är 48 år. Eller däromkring. Det som kanske mer än något annat beskriver vem jag är, är att jag är på Arbetslinjen. Det är tryggt. Och där de vill att alla ska vara. Att det är en linje som det kan vara svårt att komma upp på förstår jag mycket väl. Att kasta sig, eller snarare kastas, ut i luften och hoppas att man hamnar just på den linjen, istället för någon annanstans, kan nog ibland handla om tur mer än skicklighet. På så sätt känns det rätt att det pratas om den som en linje. Men för mig som varit på den ett tag, och skulle vilja hoppa av, så känns det inte längre som en linje, mer som en väldigt bred autostrada. På en sådan kan det ibland vara svårt att komma av eller vända. Att inte trivas på den där linjen är som att vara kissnödig på en motorväg utan avfarter. Till sist är det det enda som upptar ens tankar, det enda som betyder något. Nästan.

Imorgon är det måndag igen. Så heter också den första låten som l kan lyssnas till här. Att kalla det för en låt låter i mina öron litet mer än vad det kanske är. Jag ser det mer som budskap, presenterat i en form som nästan låter som musik. Om allt går som jag tänker mig det så kommer det ett nytt budskap varje söndag.

Imorgon är det måndag igen

Ibland när jag funderar på vem jag är och på vem jag vill vara blir det rörigt. Jag får inte riktigt ihop det, och så undrar jag om jag kanske inte vill något eller om det snarare är så att jag inte riktigt lyckas tänka klart? Det handlar kanske mest om att känna att man betyder något. En del människor framstår som väldigt uppfyllda av sin egen betydelse. Andra människor verkar vara upptagna av hur obetydliga de är. Ibland kan det vara samma person, men kanske inte vid exakt samma tidpunkt. Jag kan själv känna att jag ibland är en sådan person, en wobbler, som lätt och ledigt pendlar mellan självgodhet och självförringande. För ett litet tag sedan ansträngde jag mig litet mer än vanligt med att framstå som en person som betyder något. Jag var i Argentina, och besökte där det lokala kontoret på det jättestora och världsomspännande företag som jag jobbar för. Jag kom dit i ljusa byxor och ljus skjorta för det tänkte jag att man har på sig om man är på det lokala kontoret i Argentina. Det visade sig stämma ganska bra, och jag kände mig nyttig och betydelsefull när jag direkt kunde ge litet tips och råd om några studier de planerade. Någon ville presentera mig för ytterligare en kollega, och jag undrade om jag kunde slinka förbi toaletten först. Det gick naturligtvis bra, vad annat kan man svara på en sådan fråga? När jag tvättade händerna efter att ha varit på toaletten lyckades jag skvätta ned mina ljusa byxor, som blev täckta av små mörka, blöta fläckar på hela framsidan. Det var ju bara vatten, det visste ju jag, men det skulle ju inte de veta. Att stå kvar på toaletten tills byxorna torkat skulle ta för lång tid. Att på ett skämtsamt sätt berätta vad som hänt hade varit rättframt, men jag visste inte riktigt vad skämtet skulle vara och risken var att mina byxor då skulle hamna helt i fokus på det stundande korta mötet. En möjlighet var ju ändå att ingen skulle ta någon notis eller tänka på fläckarna på mina byxor. Att låtsas som ingenting blev också strategin jag valde när jag beslutsamt öppnade toalettdörren för att hälsa på den nya kollegan. När jag inte såg någon när jag kom ut från toaletten, försökte jag att gå vilse för att vinna torktid. Men jag blev snabbt upphittad och presenterad. Om någon såg något eller inte och vad de i så fall tänkte var och förblir ovisst. Som det så ofta blir. Precis som när jag funderar på vem jag är och vem jag vill vara.

Budskapet

Popular tracks