🎸 “December rull” 

Det är december men vi skrattar högt,
som om sommarn aldrig lämnat oss.
Kylan bränner men jag känner inget nu,
för du står här och tänder upp mitt blod.

Vi behöver inga ord för att förstå,
bara pulsen som slår oss två.
Din hand i min och tiden stannar,
i mörkret där våra drömmar brannar.

Varje äventyr med dig tänder elden i mig,
vi trotsar natten, vi går aldrig isär.
Kylan faller men vi står kvar,
två hjärtan som slår som en rebellisk gitarr.
Snart rullar vagnen, vi drar igen —
du och jag, i vår egen scen.

Staden sover men vi är fortfarande vakna,
jagar skuggor som om natten är vår jaktmark.
Varje steg vi tar blir en ny refräng,
och vi sjunger den om och om igen.

Du ler mot mig och världen välter,
allt jag trodde förr förändras här.
Med dig är varje gata öppen,
varje tyst minut blir elektrisk kärlek.

Varje äventyr med dig tänder elden i mig,
vi trotsar natten, vi går aldrig isär.
Kylan faller men vi står kvar,
två hjärtan som slår som en rebellisk gitarr.
Snart rullar vagnen, vi drar igen —
du och jag, i vår egen scen.

Och när ljusen slocknar runtomkring,
står vi kvar som stormar i vind.
Du och jag, vi skapar vår väg —
ett beat, ett steg, ett löfte vi teg.

Varje äventyr med dig tänder elden i mig,
vi trotsar natten, vi går aldrig isär.
Kylan faller men vi står kvar,
två hjärtan som slår som en rebellisk gitarr.
Snart rullar vagnen, ta min hand igen —
du och jag, älskling… i vår egen rock ‘n’ roll-scen.

December rull

🎵 “Braskaminsnätter”


Braskaminen brinner som ett hjärta som vägrar ge upp,
och glöggen kokar långsamt, som om tiden gett upp.
Det är december och världen är en gammal stålstad,
snön ligger tung över allt som aldrig blev sagt.
Du står i dörren som en skugga jag nästan känner,
och jag vet att det är jul men ändå känns det som
att natten vill äta oss hela,
att tystnaden sjunger ett namn vi glömde.


Men värmen slår i väggarna,
som ett löfte mitt i allt det blå.
Och jag hör hur gatorna tystnar,
hur världen sakta böjer sig och slår.
Och du säger det är jul nu,
men jag känner bara ljuset från din hand.
Braskaminsnätter,
och vi brinner långsamt bort från allt vi kan.


Det luktar kanel och nån slags gammal tröst,
vi skrattar åt ingenting som om vi minns hur man gör.
Fotspår smälter på hallmattan,
som om nån just lämnat men glömt vart den skulle.
Och du sätter på en skiva som knastrar som en gammal vän,
och hela rummet blir en brottsplats för allt vi aldrig sa,
men elden dansar som om den förstod,
som om den visa vägen ur natten.


Och där, i det sotiga ljuset,
ser jag alla vintrar som gick oss förbi.
Alla löften som aldrig blev brutna,
bara bortlagda — till någon annan tid.


Men värmen slår i väggarna,
och tystnaden brister som glas.
Det är du och jag och kaminens glöd,
och allt det där vi trodde vi tappade någonstans.
Braskaminsnätter,
och jag hör hur världen sjunger genom sprucken fasad.
Ingen jul kan rädda oss,
men här inne känns det nästan som den kan.


Snön faller tungt över stan,
men här inne brinner allt vi minns.
Elden drar långa skuggor av oss,
som om vi var större än vi nånsin är.
Och jag tänker:
Om det här är julen —
låt den aldrig ta slut,
låt den stanna som ett hjärtslag i mörkret.

Braskaminsnätter

”Innan allt”

Det är tidigt nog
för att inget ska kräva något
ljuset har inte bestämt sig
än

Staden rör sig långsamt
som om den minns
hur det var
innan

Jag är här
men inte igång

Innan allt
får namn
innan val
och riktning
står jag still
i rörelsen
och låter dagen
komma själv

Det finns inget att hinna
än
inget att bära
med

Kanske är början
inte ett steg
utan ett andetag
som får vara kvar

Innan allt
börjar dra
är jag redan här
och det räcker

Något startar
något väntar
jag säger inget
än

Innan allt

”Som det är”

Allt är på plats
utan att glänsa
dagarna faller rätt
i varandra

Jag vet var saker står
även i mörker
det finns inget här
som överraskar

Det är inget som saknas
inget som brister

Jag stannar där jag är
för det fungerar
det finns inga skäl
att riva upp
det är tryggt att veta
hur allt blir
och lättare att stanna
än att börja om

Jag har tänkt tanken
men låtit den gå
det finns alltid imorgon
att ändra på

Kanske är mod
inte alltid att våga
kanske är feghet
att kalla det lugn

Jag stannar där jag är
och håller balansen
inget går sönder
så här
det är inte fel
det är bara sant
att jag inte rör mig
när marken bär

Om något skulle ändras
av sig självt
skulle jag märka det då
eller andas ut

Som det är

”Håller takten”

Jag går med strömmen
utan att dras med
vet exakt hur det ser ut
men inte hur det känns än

Allt runt omkring mig
är igång redan
jag kliver in i rytmen
som om den väntat

Det finns ett tempo
som bär mig nu

Jag håller takten
utan att springa
låter stegen säga
det jag inte säger högt
det är inget uppror
ingen reträtt
bara jag som rör mig
rakt fram

Skyltar passerar
som instruktioner
jag följer dom inte
men jag förstår

Kanske är frihet
inte att stanna
utan att välja
hur fort man går

Jag håller takten
och tappar inget
allt som vill hinna
får göra det själv
jag är inte sen
jag är här
och pulsen räcker
längre än tvivel

När allt runt mig
byter riktning
står jag kvar i rörelsen
och låter den bära

Håller Takten

”Samma resa”

Vi fyller samma vagn
varje morgon
samma jackor, samma blickar
ingen säger nåt

Någon viker upp en bok
någon sjunker ner i ljud
ansikten speglas i rutan
som om de väntar på nåt

Vi kan varandras tider
men inte namn

Det är märkligt att mötas
utan att ses
att dela på minuter
utan ett ord
jag åker tillsammans
med hundratals liv
och känner mig ensam
hela vägen fram

Staden rör sig förbi
i samma tempo
vi lär oss varandras platser
utan att fråga

Kanske är det så här
vi håller ihop
genom att inte störa
varandras rum

Det är märkligt att känna
så många omkring
och sakna en röst
som säger mitt namn
vi kliver av
åt olika håll
som om vi aldrig
var här tillsammans

Dörrarna stängs igen
nästa resa börjar
och vi sitter kvar
i samma tystnad

Samma Resa

”När du sitter kvar”

Vi gör varsin kväll
i samma rum
ljudet från något bekant
fyller det som blev tomt

Vi vet hur allt ska vara
utan att säga det högt
rörelserna sitter i kroppen
men inte längre i oss

Det finns inget fel
som går att peka på

Jag känner mig ensam
när du bara sitter där
inte går, inte ser mig
bara är
vi delar på tystnaden
som om den var vår
men jag står bredvid
och blir genomskinlig igen

Vi frågar inte längre
hur det känns
för vi vet redan svaret
och det räcker väl så

Kanske är det så här
man tappar varandra
inte med ord
utan med vanor

Jag känner mig ensam
fast du är här
inga blickar som stannar
inga händer som ber
det finns inget att lämna
inget att slå sönder
bara två som blev kvar
för att det var enklast

Om jag reste mig nu
skulle du märka det då
eller är jag redan borta
fast jag sitter kvar

När du sitter kvar

”Efter stängning”

Jag går utan anledning
genom kvarter som vilar
ljusen står kvar i fönstren
som om nån nyss var här

Gatorna håller andan
det finns plats i stegen
allt jag inte sa idag
får följa med

Ingen frågar vart jag ska
och det är okej

Jag rör mig genom natten
utan mål, utan roll
staden ser rakt igenom mig
och låter mig gå
det finns inget att bevisa
inget att hinna ikapp
bara tid som går bredvid mig
ett slag i taget

Skyltarna har slocknat
men spåren finns kvar
dörrar minns händer
som inte är här

Kanske är ensam
inte samma som tom
kanske är det här
jag hör mig själv

Jag rör mig genom natten
i ett tempo som bär
det som var för högt
får tystna här
inget behöver hända
för att räknas som sant
jag går tills stegen
försvinner i ljudet

När morgonen tvekar
på andra sidan stan
är jag fortfarande på väg
men lättare nu

Efter stängning

”Kundvagn” 

[elektroniska trummor byggs upp]

Ljuset fyller rummet långsamt
ingen annan är här
jag sitter kvar lite för länge
och låter det ske

Allt finns i rätt storlek
för någon som är här
det går att byta allt
utom ljudet av mig själv

Det är tyst nog
för att fortsätta

Jag fyller en kundvagn
som ingen delar
det finns inget “vi” här
bara fler val
det känns som att göra något
utan att synas
jag är ensam i klickandet
tills pengarna tar slut

Leveransen lovar imorgon
till en dörr utan namn
ingen behöver veta
att jag var vaken

Det finns ingen disk
ingen blick som stannar
ingen som märker
att jag tvekar

Jag fyller en kundvagn
och stannar kvar
det är friktionsfritt
och helt utan röst
jag behöver inget kvitto
på att jag fanns
jag loggar ut långsamt
när det tar stopp

Kartongen står i hallen
öppnad i tystnad
det var hit det kom
inte till någon

Kundvagnen

”Offline en stund” 

Det blinkar till någonstans i fickan
men jag låter det passera
luften rör sig långsamt här
som om tiden provar mig

Allt pratar samtidigt just nu
men inget säger allt
jag står kvar mitt i flödet
utan att falla in

Jag har slutat svara
på varje signal

Jag är offline en stund
låter världen vänta
det brinner inget just nu
men det glöder ändå
jag behöver inte mer
än nästa steg
och lite luft
i bröstet

Staden är mjukare än den ser ut
när man inte ber den om svar
ljusen blinkar som om
de också tvekar ibland

Kanske är lugnet
bara ett annat tempo
kanske är mening
att inte trycka vidare

Jag är offline en stund
utan att försvinna
allt jag inte blev
kan få vila här
jag springer inte ikapp
något som flyr
jag går med det som är
nu

Inga stora ord
ingen sammanfattning
bara jag
och tiden i samma rum

Offline en stund

”Lite längre fram”

Morgonen luktar regn och metall
bussarna sjunger i takt med stegen
jag har inget mål som bränner just nu
men det räcker att gå

Det sitter folk på caféerna
med händer runt sina första ord
jag hör fragment av liv jag inte levt
och känner mig märkligt hel

Allt måste inte lösas
allt måste inte bli kvar

Jag lämnar det som skaver
utan att slå igen dörrn
det finns något som väntar
lite längre fram
jag bär inte på svaren
men jag bär mig själv
och det är mer än nog
just idag

Skyltfönstren speglar nån som liknar mig
men inte riktigt stannar
det är som om staden andas ut
och låter mig följa med

Kanske är det så här det känns
när man inte flyr
utan rör sig vidare
i lagom takt

Jag lämnar det som skaver
utan att göra det stort
det finns plats för det enkla
för det som blev
jag vet inte vart vägen går
men den går
och det räcker för mig
just nu

Ljuset faller mellan husen
inget dramatiskt händer
jag går vidare
och det är tillräckligt

Lite längre fram

När drömmarna stannar kvar för länge
Blir de en sorts verklighet
Tankarna luras, viskar tyst
Att det finns mer än det jag vet

Och innerst inne
Vet jag sanningen

Ska jag följa drömmen
Eller verkligheten
Ska jag följa mängden
Eller sanningen
Ska jag ta en annan väg

Alla röster runt omkring
Vill peka ut min riktning
Goda råd i välmening
Som om jag inte ser själv

De drar i trådarna försiktigt
Kallar det för trygghet

Ska jag följa drömmen
Eller det som är lätt
Ska jag följa stegen
Som redan gått rätt
Eller ta en annan väg

Tänk om mod
Inte är att våga mer
Utan att stanna kvar
I det som känns sant

Tänk om frihet
Inte låter högt
Utan hörs
När allt blir tyst

Jag följer inte drömmen
Jag följer inte rädslan
Jag följer inte mängden
Jag följer sanningen

Jag tar en annan väg

Ingen annan än jag vet
Var jag måste gå
Trådarna släpper
Och jag står kvar
I mig själv

Drömmen eller Sanningen

Jag står still i gången
med vagnen snett bakom mig
läser små bokstäver
som om de vet något om mig

⸻

Tillsatser i långa rader
sånt man inte säger högt
några låter farliga
andra låter bara långt bort

Ord jag inte minns
men borde känna igen
som om ansvar
satt i minnet

⸻

Allt är märkt
allt är vägt
inget är neutralt

⸻

Jag försöker äta rätt
utan att veta vad det är
för lite av det ena
för mycket av det här
jag försöker äta rätt
och bära det som går
resten lämnar jag kvar

⸻

Fett är bra tills det inte är
socker är fel men ibland okej
någon säger lyssna på kroppen
någon annan säger nej

En symbol säger framtid
en färg säger stopp
och jag står kvar
och väger allt mot allt

⸻

Råden byter plats
men kraven står kvar
som hyllor runt mig

⸻

Jag försöker äta rätt
utan att veta vad det är
rädda kroppen
rädda planeten
utan att bli för mycket till besvär
jag försöker äta rätt
och hålla mig hel
mellan val och val

⸻

Här står en som vill vara snäll
mot sig själv
mot andra
mot framtiden

Här står en som bara är hungrig
och lite trött
och läser fel

⸻

Jag försöker äta rätt
så tyst jag kan
välja bort
välja om
välja igen
jag försöker äta rätt
men går härifrån
med samma frågor kvar

⸻

Kassabandet rör sig framåt
någon bakom mig suckar lätt
jag lägger varorna på rad
som om ordning var ett svar

Och kanske
är det
det närmaste jag kommer.

PH-D i matvanor

Ett djupt pulsslag under asfalten
Ljudet rör sig före tanken
Staden håller andan
Innan något börjar

⸻

Ljudet rammar bröstet, staden står still
Ljus i pölar, hjulen rullar viljelöst till
En dörr slår igen, ett andetag kvar
Resan börjar utan svar

⸻

Jag kliver in och kliver ut
Åker sakta genom byn
Utan att betala
Tittar på folket
Utan att känna något

⸻

Kontrollen är borta, tiden står still
Alla ser fram, men ingen är lös
Hållplats efter hållplats försvinner i brus
Jag sitter kvar fast jag borde gå nu

⸻

Det här är livets buss, den stannar ibland
Men aldrig där du tänkt eller där du är sann
Jag åker med fast jag vet att jag måste av
Men jag väntar på ett tecken jag aldrig har haft

Livets buss, utan karta, utan ljus
Alla söker hem men ingen vet hur det ser ut
Jag håller i mig när vägen blir sned
För om jag kliver av — vem är jag med?

⸻

Det skakar från rutan
Som är suddig halvvägs
Regnet syns inte än
Men det kommer

Fjädrarna känns genom säten
Allt jag varit sitter kvar
Någon sover, någon skrattar
Som om inget stod på spel idag

⸻

En röst i högtalarn säger nästa stopp
Men den låter inte som den menar nåt
Jag ser mitt ansikte speglas förbi
Vem var jag då, vem är jag nu, vem blir jag sen till sist?

⸻

Det här är livets buss, den stannar ibland
Men aldrig där du tänkt eller där du är sann
Jag åker med fast jag vet att jag måste av
Men jag väntar på ett tecken jag aldrig har haft

Livets buss, utan karta, utan ljus
Alla söker hem men ingen vet hur det ser ut
Jag håller i mig när vägen blir sned
För om jag kliver av — vem är jag med?

⸻

Kanske är modet bara att stå upp
När knäna skakar och hjärtat gör ont
Kanske är frihet ett steg i regn
Inte rätt hållplats, men rätt beslut sen

Ett slag, sen tystnad, sen jag

⸻

Det här är livets buss, jag har åkt för långt
Sett drömmar kliva av där jag sa “sen nån gång”
Om dörrarna öppnas, om chansen är här
Så kliver jag av — även rädd, även skär

⸻

Motorn dör bort, regnet kom till slut
En tom hållplats, men luften är mjuk
Jag vänder mig inte, hör stegen slå
Livets buss åker vidare —
men jag står kvar ändå

Livets buss

Jag vaknar där jag är
inte där jag var
alla planer ligger kvar
men inget känns så klart

Jag hör dem ropa än
saker jag borde bli
men stegen under fötterna
vet bättre än jag själv just nu

⸻

Jag har sprungit i cirklar
för att hinna ikapp
något som alltid stod still
och väntade tyst

⸻

Det som är tyst i mig
drar mig fram
ingen storm, inget krav
bara en stadig hand

Det som är tyst i mig
säger ja
inte högt, inte nu
men till slut, till slut

⸻

Jag bar på andras ord
som om de var min röst
trodde styrka var att orka
men glömde vila i bröstet

Drömmar bytte form
blev mindre, blev sanna
inte allt jag ville ha
men allt jag kan stanna i

⸻

Det som är tyst i mig
står kvar
när allt annat går förbi
och vill ha svar

⸻

Kanske är det ingen väg
kanske bara riktning
inte rätt, inte fel
bara jag, som går vidare

Jag slutar förklara nu

⸻

Det som är tyst i mig
är nog
behöver inget mer
än det jag redan tog

Det som är tyst i mig
är mitt
jag följer inte längre efter
jag går dit

⸻

Jag går långsamt nu
behöver inget slut
vägen fortsätter utan ord
och jag med den, till slut

Där jag är

Natten ligger tung över vägen framför mig
Lyktorna passerar som andetag i takt
Radion står på lågt, men jag hör mig själv
Händerna på ratten, låter tankarna släppas fritt

Staden försvinner bakom
Inget drar i mig nu
Det finns inget jag måste
Bara mil efter mil till slut

Jag kör ensam på vägen
Långt från allt jag lämnat kvar
Asfalten leder mig framåt
Genom mörker, genom svar
Ingen väntar, ingen ropar
Bara vägen som förstår
Jag kör ensam på vägen
Och det räcker just nu ändå

Skyltarna säger platser jag aldrig stannat vid
Allt som brann i mig tystnar en bit i taget
Farten håller mig vaken, lugnet håller mig hel
Det är lättare att andas när inget kräver mer

Bakom mig ligger frågorna
Framför mig finns tid
Jag jagar inga svar nu
Låter vägen tala i frid

Jag kör ensam på vägen
Långt från allt jag lämnat kvar
Asfalten leder mig framåt
Genom mörker, genom svar
Ingen väntar, ingen ropar
Bara vägen som förstår
Jag kör ensam på vägen
Och det räcker just nu ändå

Om jag tappar riktning nu
Följer jag de vita streck
De leder mig vidare
När orden inte räcker till

Jag kör ensam på vägen
Men jag är inte vilse här
Varje mil tar något ifrån mig
Som jag inte längre bär
Ingen stress, ingen brådska
Bara natt och rörelse kvar
Jag kör ensam på vägen
Och jag hittar hem någonstans

Motorvägen hem

There are lights on
In houses I don’t know
Curtains half-drawn
Like something left unsaid

Someone’s awake
Listening to the fridge hum
Someone’s pretending
This night will end

I pass a thousand lives
Without touching one
Everyone carrying something
They never show

Loneliness doesn’t look the same twice
It changes its face, learns new names
Sometimes it’s loud
Sometimes it’s quiet
Sometimes it’s standing right beside you

There’s a phone face-down
On a kitchen table
There’s a voice rehearsed
That never gets used

Someone is needed
Someone is missing
Most of the time
It’s the same person

If you’re listening
You’re not the only one
These songs are just rooms
With the doors left open

The Loneliness

The streetlight flickers like it knows her name
Paint peeling off the side of the block
She counts her steps, she counts her breaths
Counts how long before the other shoe drops
There’s a math to survival she learned on her own
Subtract the sleep, divide the pain
Multiply love till it overflows
That’s how the lights stay on

All her thoughts are bent toward tomorrow
Like gravity pulling her down the road
Every sacrifice’s a kind of borrowed
Time she’s trying to turn into gold
She’s sharp as a blade, bright as a spark
Still soft where it matters most
She’s not looking for love in the dark
She’s already carrying enough

Two part-time jobs stitched into one life
Name tags swapped in the bathroom stall
She moves like she’s late for something
Even when the world stands still
The fridge hums louder than it should
But the kids don’t notice, they laugh anyway
She’s teaching them how to dream in places
That never learned how to stay

All her thoughts are bent toward tomorrow
Every choice weighed twice or more
She’s building exits out of sorrow
With dollar bills and open doors
They say she’s pretty, she lets it go
Like a compliment left on a train
Her heart’s not broken, it’s just in tow
Pulling something stronger behind

She buried her man under borrowed skies
Cancer don’t care how brave you are
She cried until the tears ran dry
Then learned how to live with scars
Now love looks like clean report cards
And shoes that fit come fall
Love looks like making it out alive
And never looking back at all

All her thoughts are bent toward tomorrow
Toward streets without bars on the windows
She’s raising kings and queens in the shadow
Teaching them where the light goes
And one day they’ll say, “She did it alone”
With a tired smile and steady hands
She didn’t just survive that road
She built a future and walked them there

The streetlight flickers, then stays on
So does she

The Singlemom

They call me The Suit
Like it’s something I chose
Like the fabric grew on me
Like I wasn’t already gone

I learned how to stand straight
When there’s nothing inside
How to talk about futures
I don’t believe in

I move through rooms
Like a shadow with goals
I shake hands, I nod
I take notes on souls

You’d think I’m built on an ego that never sleeps
But it’s paper-thin, it tears when I breathe
I lie awake every night
With the lights still on
I sit through the evenings
Like I don’t belong

I don’t hate anyone
That would take feeling
I don’t love anyone
That would take time

I trade people for progress
Call it design
I say “nothing personal”
And mean it every time

Mirrors don’t argue
They don’t ask why
They just give me a face
That looks ready to lie

You’d think I’m made of something solid and strong
But it rattles inside when the noise is gone
Sleepless every night
Lonely by choice
Surrounded by echoes
Of my own voice

If I ever had a soul
It stayed somewhere back
At the point where I learned
How not to look back

Now I wear it well
This shape, this role
A man in a suit
With nothing below

The Suit I Am

Above the Tree Line
(In memory of Sture Danielsson)

He came up where the river slows
Kvikkjokk breathing through pine and stone
Learned the names of tracks in snow
Before he learned how time would go

Hands knew rope and rifle steel
Read the forest like something real
Spoke so little, saw so much
Carried calm in the way he walked

They said if you met him once
You trusted what he didn’t say
A steady voice, a grounded man
Known long before the screen and frame

Later on, the world looked in
Searching for the soul of hunt
But he was never playing roles
Just walking paths he always walked

He stayed when others left the ground
Except a uniform, Kiruna town
A mine shift, engines, borrowed years
Then home again to quieter fears

He lived on fish and winter work
On timber hands and floating logs
Built a life with Elise near
Cabins warm when nights grew long

But what mattered stayed the same
Moose at dawn, the forest birds
A Finnish dog cutting through snow
Ptarmigan where silence goes

He used to say when trees fall back
And mountains open wide and clean
All the weight I’ve carried here
Stays below, and lets me be

In seventy-three the mountains called
A different kind of watchful role
He wasn’t sure, but time would show
It fit him like the northern cold

They say he was the kind of man
You don’t replace, you just remember
A knowledge deep, a gentle way
A light that never asked for center

He walked out after a good day’s hunt
In the land that always knew his name
If he’s gone, he’s not far off
Just above the tree line, free again

Two lives carry what he gave
Through blood and silence, work and care
And somewhere in the Jokkmokk hills
His footsteps are still everywhere

The Legend (Sture Danielsson)

His hands are leather, cut by rope and brine
Salt in the cracks, sun in the lines
He walks the dock like it’s moving still
Land won’t hold him, never will

He sleeps better when the floor is wide
Needs a horizon just to stand upright
Open skies keep his balance true
Walls lean in, the ocean pulls him through

He needs the blue, the bend of the world
A line where the water meets the curl
If the ground stays still, he feels alone
The sea moves right — the sea is home

Cheap bourbon burns, leaves a summer tan
Stains on his shirt, glass in his hand
It warms him up when the nights go thin
Tells him who he’s been

Someone once said he might have a son
Or maybe a girl, he can’t be sure which one
There’s a face sometimes in the foam
He nods to it, then keeps moving on

He needs the roll, the open frame
Wind in the rigging saying his name
If roots grow deep, he cuts the rope
The sea moves on — the sea is hope

If he’s loved, it’s somewhere behind
Like a tide he never timed
He follows stars till the break of dawn
A sailor stays — the shore is gone

The Sailor

I learned love with my jaw set tight
Learned quiet before my name
Learned hands don’t always mean comfort
They just repeat the same

They said this is how you stay safe
This is how you don’t fall apart
So I learned to draw the lines in people
The way they drew them in my heart

Now I pull the same thin thread
Through rooms I’m meant to keep warm
I don’t remember choosing my hands
I just remember the form

The lines grow wider every year
Until right and wrong dissolve
I don’t know what I’m doing anymore
I just know how to survive
I needed love, I needed help
But nothing ever came
So I learned control
Instead of names

I don’t wake up wanting damage
I wake up wanting still
But fear speaks faster than intention
And always gets the wheel

I hear myself from somewhere else
Watch my voice turn flat
There’s a part of me still asking
Is this really that?

The lines grow wider every year
Like cracks across a frame
I can’t see where it started
Or where to place the blame
I needed love, I needed help
I needed someone to stay
Instead I learned survival
In the worst possible way

Someone has to cut the thread
Before it tightens again
Not to punish, not to win
Just to stop the bend

If you’re standing on the outside
Don’t look away
Understanding isn’t mercy
But it’s how the cycle breaks

I am not what I repeat
I am what I never got
And if someone cuts the thread tonight
Maybe it finally stops

The Wrong

I walk until the signs forget my name
Shoes worn thin but the sky’s the same
No map folded in my hand
Just another mile of borrowed land

Every town asks me where I’ll stay
I smile and let the question fade
I don’t carry what I can’t outgrow
The road keeps teaching me how to go

I don’t stop, I don’t belong
I move like a quiet song
No walls, no keys, no stone
The road is long — the road is home

Morning breaks, then breaks again
I chase the light, I don’t pretend
If I rest, it’s just to breathe
I leave before the place knows me

No end in sight, no reason why
I walk until the road runs dry
If it never does, I’m free
I walk because it carries me

The Endless Roads

He knows the sound of rolling floors
More gates than names, more keys than doors
His hands move fast, his pockets light
Always leaving, always night

The toilet bag stays packed and clean
A life reduced to what is needed
No drawers remember what he owns
Just boarding calls and ringing phones

He sees the world in passing light
Runway dawns and city nights
He doesn’t count the miles he’s done
He counts the days by setting suns

Windows frame his quiet prayers
Mountains, oceans, borrowed air
He lands, he leaves, he never stays
The sky rewrites his sense of days

Seeing the world is how he lives
Taking more than he gives
No finish line, no final plan
Just another sky to stand beneath

When asked where home is, he just smiles
Says it’s somewhere over miles
He travels on, as called to be
Collecting sunsets endlessly

The Traveller

He wakes up with the sun through a cracked-out blind
Coffee on the burner, boots by the door
His house got wheels and a stubborn mind
Moves on when the work dries up or the rent gets sore
There’s a map with circles, all pencil and doubt
Names of towns he’s passed but never stayed
Every goodbye’s easy, every hello wears out
Just another day traded for minimum pay

He’s learned how to pack light
And sleep through the rain
Learned how to keep going
When nothing feels gained

He drinks at night to quiet the noise
Of engines and ghosts and borrowed time
Talks to God like an old friend’s voice
Says, “I’m trying my best, Lord, I’m doing fine”
No love left but a faithful old dog
With a gray-white face and a crooked grin
They dream of a life that ain’t this hard
Somewhere the road finally lets them in

His hands are split open, smell like oil and rust
Years of lifting more than he should
He’s fixed up fences, roofs, and trust
But nothing stays fixed like he thought it would
Every bar knows his first name
Every jukebox sings what he won’t say
He’s never seen the ocean, but he swears someday
He’ll stand where the land just gives way

He prays in the silence
Between two trucks passing by
Says, “If freedom’s real
Let me see it before I die”

He drinks at night to quiet the noise
Of what could’ve been and what’s gone wrong
His dog curls up like a shared last choice
Still believing they belong
No ring on his hand, no picture frame
Just a cross on the dash and a worn-out seat
Dreams taste better when you say their name
Even if they’re something you’ll never meet

Maybe freedom’s a shoreline
He’s been walking toward slow
Or maybe it’s just waking up
With somewhere left to go
If heaven’s a promise
He hopes it’s wide and blue
With room for old men, tired hands
And dogs that followed through

So he drinks one less and drives one more mile
Lets the radio hum him to sleep
Tomorrow’s thin hope, but it’s still worthwhile
It’s the only one he can keep
And if he never sees the ocean break
Or feels the salt on his skin
He’ll die knowing he stayed awake
And kept moving—
That’s how freedom begins

The Trailer Man

Neon dripping off the sidewalks
Midnight breathing down my neck
Coffee rings on broken tablets
Every face a silhouette
I’m wired on the hum of strangers
On the click of passing heels
City talking in my bloodstream
Telling me what’s fake and real

I don’t need your name tonight
I don’t need a place to land
I just need the motion blur
Of a life I almost am

I live for the city lights
For the noise, for the static glow
For the bars that don’t ask questions
And the streets that let me go
I disappear in a crowded room
Like a spark that never burns
I love the way nobody knows me
And nobody’s concerned

Lipstick ghosts on empty glasses
Bassline bleeding through the wall
Everyone’s pretending something
I’m pretending nothing at all
Jackets sharp and eyes like mirrors
Everyone’s a passing phase
I wear the dark like something holy
Let it swallow all my days

I don’t want a straight-line home
I don’t want a clean escape
I want lights that lie to me
Till I forget my shape

I live for the city lights
For the caffeine and the sin
For the thrill of being surrounded
And never letting anyone in
I disappear in a crowded room
In the smoke and overheard turns
I love the way nobody owns me
And nobody learns

If I slow down, I might feel it
If I stop, I might stay
So I keep moving, keep glowing
Till the morning washes me gray

Yeah, I live for the city lights
Where I’m lost but I belong
I hide in the crowd forever
Like a hook in a perfect song

Live For The City Lights

She walks the streets at night,
red neon in the glass.
Freezing past the liquor store,
broke for days, still standing fast.

Her face has learned its silence,
no cracks, no open doors.
Eyes as cold as midnight water,
unchanged by what she earns.

Red lights don’t ask my name,
they only glow and fade.
I sell my time to strangers,
keep my heart safely unpaid.
Red lights, hold me closer,
till the morning breaks the spell—
I’m alive in borrowed moments,
in a city that won’t tell.

Neon halos on the windows,
names I never say out loud.
Perfume, rain, and second chances
hanging heavy in the crowd.

The canals know how to keep it,
every face I let pass by.
I count my steps, not the hours,
time is what I can’t buy.

Red lights don’t ask my name,
they only glow and fade.
I sell my time to strangers,
keep my heart safely unpaid.
Red lights, hold me closer,
till the morning breaks the spell—
I’m alive in borrowed moments,
in a city that won’t tell.

Don’t save me with your silver dawn,
I survive the night just fine.
I learned how not to disappear
by leaving parts of me behind.

Morning washes red from stone,
from skin, from what I sell.
But until the light learns who I am,
I belong to the streets as well.

Red Light District

Streetlights counting seconds on the hood,
My old Charger breathing like it should.
City’s empty but it’s wide awake,
every turn a choice I don’t have to make.

Radio static, knuckles tight,
chrome and asphalt, midnight rite.
They know the car, they know the sound,
but they don’t know who’s driving now.

I keep changing lanes, never slowing down,
ghost in the grid of a sleeping town.
Some nights whiskey, some nights flame,
some nights I disappear in the rain.
They know the shape, they know the frame,
but they never caught the face behind the name.
I keep changing lanes.

Sometimes I park where the neon hums,
cheap bar laughs, last calls and drums.
Sometimes it’s green lights, redline prayers,
another fool thinks speed is fair.

Sirens talk but I don’t reply,
I let the engine do the lying.
By the time the mirrors fill with blue,
I’m already something they drove through.

I keep changing lanes, never slowing down,
ghost in the grid of a sleeping town.
Some nights whiskey, some nights flame,
some nights I disappear in the rain.
They know the shape, they know the frame,
but they never caught the face behind the name.
I keep changing lanes.

No photos, no plates, no past to trace,
just heat and metal and borrowed space.
I don’t run — I just don’t stay,
that’s how you live another day.

I keep changing lanes, engine screaming low,
city bends wherever I go.
Let them chase a tail of flame,
I was gone before they said my name.
They know the sound, they know the game,
but I never drove it the same.
I keep changing lanes.

Engine cooling, dawn in the glass,
another night in the rearview passed.

Changing Lanes

He walks slow down Market Street
Knows which stones remember feet
Hands stay folded, calm and clean
Like they don’t know where they’ve been

Bartender leaves coins behind
Says, “You’re good, you’ve earned your time”
Kids don’t watch him when he moves
Everybody knows the rules

⸻

They pay him just to stay in place
Like mercy’s easier than change

⸻

They love him in this part of town
Say, “Sit it out, you’ve done enough”
In his hood he plays it straight
Acts like hunger learned to wait

They leave him money, leave him pride
Pay the past to stay inside
But the blood still wants its say
Even when the hands behave

⸻

He rides the train past yellow light
Past the streets that say goodnight
Crosses into borrowed sound
Faces don’t know who he was

Tourists hold their maps too tight
Wallets breathing, open wide
He feels the shame before the thrill
Feels his hands move on their will

⸻

Says, “Just one more, then I’m done”
Like that lie still ever works

⸻

They love him in this part of town
Where his sins can’t make a sound
On the other side of town
He becomes what won’t lay down

They forgive him back at home
Say, “You paid, now let it go”
But the night still knows his name
And the dark still knows his hands

⸻

I don’t steal from broken men
Don’t take more than what I can
This ain’t hunger, this ain’t need
It’s a muscle memory

You don’t teach a river dry
You don’t tell these hands goodbye

⸻

Oh the last pickpocket’s out
Under foreign neon signs
Every move is something learned
Every scar a page I earned

When the morning trains run home
He’ll return to streets he knows
They’ll leave coins and call it grace
And he’ll swear he’s done…
with that place

⸻

Coins stay warm inside his coat
Old habits hum like ghosts

The Last Pickpocketer

He’s been here a lifetime
Knows more about his customers
Than their families ever do

Same chair, same mirror
Names carved into the counter
By hands that passed right through

Men sit down like confessions
Capes fall like white flags
News travels ear to ear

He knows who’s leaving town
Before the bags are packed
By the way they ask for less

⸻

He is the city barber
Hands steady, scissors shining
He is the city barber
Everybody sits in his chair

⸻

Razor hums like a promise
Neon bleeds through the glass
Hair hits the floor like years

Nobody wants to carry
What the mirror gives back
But they take it when they’re here

⸻

He doesn’t fix a thing
Just lines it up and listens
Sometimes that’s enough

The chair keeps turning
The city keeps coming
Every face wants to start again

⸻

In the city barber’s chair
Everybody tells the truth
In the city barber’s chair
Even if it’s just a minute

⸻

In the city barber’s chair
In the city barber’s chair

The City Barber

Neon breathing in the rain
Midnight hums a holy name
Streetlights shake like cheap confessions
Tonight the city needs a witness

He walks where taxis cough their light
Past split lips and borrowed nights
Loose change prayers in dirty hands
High heels cracking promises

He doesn’t save, he doesn’t sell
Just learns who hurts and listens well
Says, “You’re still here — that’s something, right?”
And the block goes quiet

The city priest is out tonight
Sweat-stained faith, dead-tired eyes
Trading sermons for a smile
In the arms of the afterlife

They pull him close, they say his name
Love him wrong, love him strange
In the heartbeat of the street
They believe

Lipstick prayers, nicotine breath
Laughter flirting hard with death
Every body wants a witness
Every wound wants forgiveness

Sirens preach in minor keys
Fire escapes like rosaries
He listens like it costs him blood
God sounds a lot like need tonight

This is church with the doors kicked in
Sweat, regret, and naked skin
If love still lives in anything
It’s this mess, it’s this mess

The city priest is out tonight
No clean hands, no guiding light
Every sinner drags him close
In the arms of the afterlife

In the heartbeat of the street
They believe
They believe

Morning comes without a word
Faith still smells like smoke and rain

The City Priest

I didn’t fix a thing last night
Didn’t say it right in time
Still got dirt under my nails
Still lying when I say I’m fine

I walked it home on tired legs
Past empty bottles, broken plans
Every mirror looked away
Every truth stayed in my hands

I kept my head down, counted steps
Let the worst of it pass
If there’s a line between falling and faith
I’m standing right on that crack

Still breathing
Still here
Still breathing

That’s all I know
That’s enough

Morning hit me soft and slow
Like it didn’t want to ask
The city took its makeup off
Left the bruises where they land

I don’t feel clean, I don’t feel saved
Just less afraid of what I am
If mercy comes in small amounts
I’ll take it like a man

No crowds, no lights, no closing prayer
No hands in the air
Just one more step, one more breath
One more reason to stay

Still breathing
Still here
Still breathing

That’s all I know
That’s enough

Maybe that’s the whole damn truth
No grand escape, no proof
You don’t win, you don’t glow
You just don’t disappear

Still breathing
Still here
Still breathing

No applause
No fear

If this is all I carry home
I’ll carry it
I’ll carry it

Still Breathing

"Nothing Playing”

Radio’s on but nothing’s playing
Just voices bleeding into air
Shoes by the door, light still shaking
From a night that didn’t care

I don’t need a reason now
I don’t need a name
The city’s wide and quiet
Like it forgot my face

I’m not lost
I’m not saved
I’m just done
For today

Nothing chasing me
Nothing pulling me back
Morning’s learning how to breathe
So am I

Nothing Playing

Sorjen drabbar oss alla
Men ingen vet hur hårt
Ingen vet exakt när
Någon lämnar denna jord

Hjärtat stannar en stilla stund
Kroppen stelnar, tiden gör ont
Tankar flyger utan riktning
Utan tvekan, utan front

Tomheten tar sin plats
Saknat får ett namn
Det som var blir kvar i mig
Tyst, men aldrig tomt

Minnen dyker upp i vardag
Likheter överallt
Mäts och vägs i skuggor
Av det som en gång var

Vissa bleknar, andra bränner
Några släpper taget fort
Andra stannar, lämnar aldrig
Sätter spår i varje ord

Tomheten tar sin plats
Saknat får ett namn
Det som var blir kvar i mig
Tyst, men aldrig tomt

Inget här kan kontrolleras
Allt får vandra fritt
När själen går ensam
Utan riktning, utan skydd

Tomheten tar sin plats
Men jag står kvar ändå
Det som var får leva här
I ett långsamt andetag

Sorgen går bredvid mig
Inte före, inte bort

Tomheten tar sin plats

Utanför allt som ropar
Utanför det som vill ha svar
Kanoten glider genom mörkt vatten
Som om den redan vet vart

Åran går tungt och långsamt
Slår tid mot älvens hud
Skogen står still och ser oss
Som om vi aldrig varit borta förut

Elden knäpper lågt
Fiskelinan darrar
Röken stiger utan brådska
Och natten håller oss kvar

Jag släpper taget om timmar
Om namn, om riktning, om krav
Det finns inget jag måste säga
Bara stanna där jag är

⸻

Det finns sånt som inte går att säga
Bara bära, bara va
Bara du och jag i rörelsen
Där allting faller stilla på plats

Det finns sånt som inte går att säga
Så jag andas det istället
Om och om igen

⸻

Tältet lutar men står kvar
Sovsäcken luktar rök och regn
Norrsken spricker över träden
Ett tyst ljus utan språk

Älven talar hela natten
Kallt vatten, samma röst
Den lovar ingenting
Men den lämnar oss inte

Regnet kommer utan frågor
Trummar mjukt mot duken
Som ett hjärta
Som vet sin takt

Morgonen är klar och kall
Biter lätt i min kind
Kaffet kokar svart över elden
Och dagen tar sin tid

⸻

Det finns sånt som inte går att säga
Bara känna, låta va
Bara du och jag i tystnaden
Där inget behöver förklaras

Det finns sånt som inte går att säga
Och det är därför det är sant

⸻

Kallt vatten runt benen
Dimman ligger kvar
Bacon fräser långsamt
Ägg i gjutjärn

Landskapet öppnar sig
Så långt ögat räcker
Renar rör sig långt bort
Som om dom alltid varit där

⸻

Det finns sånt som inte går att säga
Bara leva sig igenom
Bara du och jag under öppen himmel
Inget mer, inget mindre

Det finns sånt som inte går att säga
Så jag sjunger lågt
Och låter det fortsätta

⸻

Det finns sånt

I see the sadness in your eyes
I feel the ache you never show
The world is leaning to the edge
Where kindness burns under the glow

You were gentle, you were open
That should’ve lifted you above
But cruelty won the final round
And left you bleeding out of love

You learned to stand up straight and tall
No cracks in armor, none at all
But your eyes are telling on you now
They never look before they fall

You’re not lost, you’re not to blame
This world just forgot your name
They point the finger, steal the truth
And call it judgment, call it proof

Don’t give up, don’t disappear
Don’t become what cuts you here
If no one came when you were down
Be the one you missed around

They see the scars but not the cause
They pass you by, they look away
When you need hands instead of words
They leave you standing in the rain

Your weakness should’ve raised you up
Taught them mercy, taught them grace
But empathy’s a dying art
In the hollow hearts they waste

You hold it in, you bite your tongue
They’ve already made up what you’re from
But you don’t owe them any blood
For lessons they were born without

You’re not lost, you’re not to blame
This world just plays a twisted game
They break the kind, then act surprised
When love won’t look them in the eyes

Don’t give up, don’t follow them
Down the road of razor ends
If no one came when you were down
Be the one you missed around

Let it hurt
Let it stay
Just don’t let it turn you gray
You don’t need to win their war
You were never meant for more

You’re not lost, you’re not alone
You’re stronger than you’ve ever known
Don’t be the echo of their fear
Be the voice you needed here

Don’t give up, don’t fade away
Don’t let their silence choose your name
If no one came when you were down
Be the one you missed around

Be the one you missed

The screens glow red in the dead of night,
Maps redraw with a shaking hand,
Names we’ll never learn ignite
In deserts, cities, borrowed land.
Children count the thunder’s sound,
Men speak prayers through shattered teeth,
Every promise breaks the ground
Where truth is buried underneath.

They said this war would be the last,
They said the world had learned its scars,
But history just circles back
Dragging crowns and counting stars.

There will never be peace, not the kind we swear,
Not while power still feeds on fear,
Every flag is stitched with a silent prayer
And soaked in another year.
We sign the words, we raise the glass,
While ashes fall like snow,
There will never be peace on a burning path
Where the strong refuse to let go.

The newer wars don’t wear old names,
They hide in code and proxy lines,
Missiles fall like quiet rain
Triggered from a world away in time.
Truth gets traded, bought, and sold,
Hashtags bloom where bodies lie,
Every story’s half been told
By the ones who choose who gets to cry.

They call it progress, call it fate,
Call it defense, call it law,
But every wall we elevate
Just teaches hate to wait some more.

There will never be peace, not the kind we dream,
Not while profit beats the drum,
Every treaty tears at the seam
When the counting of dead is done.
We light the torch, we praise the past,
While futures overflow,
There will never be peace in a world so fast
To forget what it already knows.

If peace were more than a pause in fire,
More than a breath between strikes,
It would cost the throne, the gold, the wire,
And the comfort of being right.
But no one yields what crowns them king,
No one starves so all can eat,
So the war learns how to sing
In every language, every street.

There will never be peace, hear the ages cry,
From the old wars to the new,
Different weapons, the same goodbye
Under a different sky of blue.
We swear “never again” too late,
As the cycle reloads,
There will never be peace while we worship the blade
And call it the way of the world.

When the last gun rusts into sand,
And the final empire falls,
We’ll still be fighting hand to hand
With the shadows in us all.

Ashes Learn No Silence

(She never fit the shape they drew
Sharp edges, nowhere left to move
Streets taught lessons prayers ignored
Every open door took her further down

She ran with wolves to feel alive
Carried poison so the kings survived
Every mile took part of her soul
Every favor dug a deeper hole

Money spoke, her doubts went quiet
Freedom shrank behind the riot
Phones went dead, friends disappeared
No way back, the end was near

Sirens sing like broken prayers
Cold hands counting out her shares
One last night, one final breath
No way out, just quiet left

She ran with wolves, nowhere to hide
Every closed door locked inside

Instrumental fade out, piano and guitar,
slowly dissolving, somber and quiet

The Carrier

No child is born evil
No man dies free
We learn the price of silence
Before we learn to see

We chase the shape of power
Until it owns our name
Trading truth for comfort
Calling hunger “the game”

Hiding truth behind success
Blindfolded by the shine
Eating all the world’s lies
One small bite at a time

We are being misled
Pulled just out of reach
Taught how to beg for mercy
Never taught how to leave

Emptying our pockets
For giants we’ll never face
Feeding them our futures
While they feed us the chase

Unless we cut the line
We will always be slaves
Hands tied to the clock
Counting down our days

They pull, we dance
They laugh, we bleed
Every step we take
Is planned for us in need

We are being misled
We are being limited
Not broken, just owned
And quietly finished

Time is up

The Wolves We Feed

Candles burning in a broken street
Hands together, knees to concrete
Words go up, the blood stays warm
Heaven’s quiet in the storm

They say wait, there’s a plan above
But plans don’t pull the trigger, love
Hope is thin when children cry
Faith won’t teach us how to try

I’ve seen angels dressed in lies
Demons quoting paradise
Truth cuts deep, but here it is
The world won’t heal unless we live it

Religion can’t save us
Not on its own
Peace isn’t whispered
It’s built in bone

Pray if you need to
But stand and fight
The world won’t change
If we close our eyes

Some find strength on holy ground
Some feel lost when God’s not found
Every war was born from men
Not from where or why we bend

There are wolves behind the cross
There are saints who pay the cost
Faith’s a fire, it warms or burns
It’s the hand that makes it turn

Religion can’t save us
It never could
It’s hands and hearts
That choose the good

Believe or don’t
We still must bleed
No prayer replaces
What we refuse to be

If God is real, He’s watching us
Waiting to see if we choose love
Not begging skies to fix our mess
But owning every consequence

Religion can’t save us
But we still can
Peace is a choice
Made man to man

Faith isn’t guilty
Nor is it free
The world is bleeding
Because of we

Religion Can't Save Us

Alla tekster är mina. Musiken är producerad med AI.

All lyrics are my own. The music is produced with AI.

Fattiglas

Pinned to spotlight

Popular tracks