Ashes of a Man is one of Luminor’s most personal and emotional works.

It tells the story of a father broken by heartbreak, depression, and drink — a slow decline witnessed by his family, who tried to save him. By the time he was ready to accept help, it was too late.

Woven with lines from a personal poem written for him, the song is both a eulogy and a confession — a heavy but beautiful reminder that love and grief are inseparable.

This is Luminor stepping into darker, heavier territory, continuing the intimate journey that began with Little Kingdom and All That Remains.

Ashes of a Man

Streetlights counting seconds on the hood,
My old Charger breathing like it should.
City’s empty but it’s wide awake,
every turn a choice I don’t have to make.

Radio static, knuckles tight,
chrome and asphalt, midnight rite.
They know the car, they know the sound,
but they don’t know who’s driving now.

I keep changing lanes, never slowing down,
ghost in the grid of a sleeping town.
Some nights whiskey, some nights flame,
some nights I disappear in the rain.
They know the shape, they know the frame,
but they never caught the face behind the name.
I keep changing lanes.

Sometimes I park where the neon hums,
cheap bar laughs, last calls and drums.
Sometimes it’s green lights, redline prayers,
another fool thinks speed is fair.

Sirens talk but I don’t reply,
I let the engine do the lying.
By the time the mirrors fill with blue,
I’m already something they drove through.

I keep changing lanes, never slowing down,
ghost in the grid of a sleeping town.
Some nights whiskey, some nights flame,
some nights I disappear in the rain.
They know the shape, they know the frame,
but they never caught the face behind the name.
I keep changing lanes.

No photos, no plates, no past to trace,
just heat and metal and borrowed space.
I don’t run — I just don’t stay,
that’s how you live another day.

I keep changing lanes, engine screaming low,
city bends wherever I go.
Let them chase a tail of flame,
I was gone before they said my name.
They know the sound, they know the game,
but I never drove it the same.
I keep changing lanes.

Engine cooling, dawn in the glass,
another night in the rearview passed.

Changing Lanes

The screens glow red in the dead of night,
Maps redraw with a shaking hand,
Names we’ll never learn ignite
In deserts, cities, borrowed land.
Children count the thunder’s sound,
Men speak prayers through shattered teeth,
Every promise breaks the ground
Where truth is buried underneath.

They said this war would be the last,
They said the world had learned its scars,
But history just circles back
Dragging crowns and counting stars.

There will never be peace, not the kind we swear,
Not while power still feeds on fear,
Every flag is stitched with a silent prayer
And soaked in another year.
We sign the words, we raise the glass,
While ashes fall like snow,
There will never be peace on a burning path
Where the strong refuse to let go.

The newer wars don’t wear old names,
They hide in code and proxy lines,
Missiles fall like quiet rain
Triggered from a world away in time.
Truth gets traded, bought, and sold,
Hashtags bloom where bodies lie,
Every story’s half been told
By the ones who choose who gets to cry.

They call it progress, call it fate,
Call it defense, call it law,
But every wall we elevate
Just teaches hate to wait some more.

There will never be peace, not the kind we dream,
Not while profit beats the drum,
Every treaty tears at the seam
When the counting of dead is done.
We light the torch, we praise the past,
While futures overflow,
There will never be peace in a world so fast
To forget what it already knows.

If peace were more than a pause in fire,
More than a breath between strikes,
It would cost the throne, the gold, the wire,
And the comfort of being right.
But no one yields what crowns them king,
No one starves so all can eat,
So the war learns how to sing
In every language, every street.

There will never be peace, hear the ages cry,
From the old wars to the new,
Different weapons, the same goodbye
Under a different sky of blue.
We swear “never again” too late,
As the cycle reloads,
There will never be peace while we worship the blade
And call it the way of the world.

When the last gun rusts into sand,
And the final empire falls,
We’ll still be fighting hand to hand
With the shadows in us all.

Ashes Learn No Silence

(She never fit the shape they drew
Sharp edges, nowhere left to move
Streets taught lessons prayers ignored
Every open door took her further down

She ran with wolves to feel alive
Carried poison so the kings survived
Every mile took part of her soul
Every favor dug a deeper hole

Money spoke, her doubts went quiet
Freedom shrank behind the riot
Phones went dead, friends disappeared
No way back, the end was near

Sirens sing like broken prayers
Cold hands counting out her shares
One last night, one final breath
No way out, just quiet left

She ran with wolves, nowhere to hide
Every closed door locked inside

Instrumental fade out, piano and guitar,
slowly dissolving, somber and quiet

The Carrier

No child is born evil
No man dies free
We learn the price of silence
Before we learn to see

We chase the shape of power
Until it owns our name
Trading truth for comfort
Calling hunger “the game”

Hiding truth behind success
Blindfolded by the shine
Eating all the world’s lies
One small bite at a time

We are being misled
Pulled just out of reach
Taught how to beg for mercy
Never taught how to leave

Emptying our pockets
For giants we’ll never face
Feeding them our futures
While they feed us the chase

Unless we cut the line
We will always be slaves
Hands tied to the clock
Counting down our days

They pull, we dance
They laugh, we bleed
Every step we take
Is planned for us in need

We are being misled
We are being limited
Not broken, just owned
And quietly finished

Time is up

The Wolves We Feed

Candles burning in a broken street
Hands together, knees to concrete
Words go up, the blood stays warm
Heaven’s quiet in the storm

They say wait, there’s a plan above
But plans don’t pull the trigger, love
Hope is thin when children cry
Faith won’t teach us how to try

I’ve seen angels dressed in lies
Demons quoting paradise
Truth cuts deep, but here it is
The world won’t heal unless we live it

Religion can’t save us
Not on its own
Peace isn’t whispered
It’s built in bone

Pray if you need to
But stand and fight
The world won’t change
If we close our eyes

Some find strength on holy ground
Some feel lost when God’s not found
Every war was born from men
Not from where or why we bend

There are wolves behind the cross
There are saints who pay the cost
Faith’s a fire, it warms or burns
It’s the hand that makes it turn

Religion can’t save us
It never could
It’s hands and hearts
That choose the good

Believe or don’t
We still must bleed
No prayer replaces
What we refuse to be

If God is real, He’s watching us
Waiting to see if we choose love
Not begging skies to fix our mess
But owning every consequence

Religion can’t save us
But we still can
Peace is a choice
Made man to man

Faith isn’t guilty
Nor is it free
The world is bleeding
Because of we

Religion Can't Save Us

Regnet ligger kvar på asfalten
som om natten inte orkade gå hem.
Skorna suger upp hela veckan,
och jag tänker: okej, igen då.
Nån skriker i en port längre bort,
ett cykelhjul sjunger falskt.
Och luften är rå men ärlig,
som en hand rakt över kinden.

Det finns märken i den här stan
där inget växer, säger dom.
Men jag ser grönt i varenda spricka,
ser nåt som vägrar ge sig.
Jag går utan mål men med riktning,
det är skillnad, det lär man sig.
Alla fel jag burit med mig
känns lättare nu när dom syns.

Och staden reser sig långsamt,
inte vacker, men levande.
Allt som var trasigt är kvar,
men det bär på nån sorts mening.
Jag går rakt genom våren,
med regnet kvar i jackan.
Inget är helt förlåtet,
men inget håller mig kvar.

En bil bromsar för sent vid torget,
någon svär, någon skrattar åt det.
Det är så här det låter när man fortsätter,
utan att vinna nåt alls.
Jag har slutat vänta på tecken,
slutat tro på rena ark.
Man tar vad man har i fickorna
och gör nåt som liknar steg.

Det finns ansikten jag undviker,
gator jag aldrig går på.
Men idag gör det inte ont,
idag är dom bara där.
Som gamla affischer på murar
som bleknat men sitter kvar.
Man river dom inte i onödan,
man låter dom flagna ifred.

Och staden reser sig långsamt,
med ärren öppna i ljuset.
Inget löser sig av sig själv,
men inget är helt förlorat.
Jag går rakt genom våren,
utan karta, utan skydd.
Om asfalten spricker igen,
så vet jag hur man går.

Regnet ger sig till slut,
inte som ett löfte, mer som ett faktum.
Och nånstans mellan här och hem
känner jag marken svara.
Inte med ord, inte med tröst,
bara med motstånd.
Och det räcker för nu.

Staden Efter Regn

Asfalten svettas i marsljus,
stan hostar ur sig vinterns damm.
Vi går utan jackor fast det blåser,
som om kroppen minns nåt som hjärnan glömt.
Du tänder en cigg fast du slutat,
säger: det luktar liv här nu.
Och hela kvarteret lutar sig fram,
som om nåt stort är på väg att ske.

Det droppar från taken som hjärtslag,
rostigt vatten, ny puls i rören.
Och i varje pöl ligger himlen kvar,
som ett löfte ingen orkat skriva än.
Du skrattar till, helt utan skydd,
och jag tänker: fan, vi överlevde.
Alla nätter som försökte knäcka oss,
alla ord som inte ville bli sagt.

Och världen slår upp sina portar,
med jord under naglarna, rå och sann.
Allt som var fruset börjar röra sig,
som kärleken gör mellan dig och mig.
Det är vår i sprickorna nu,
det växer där inget fick plats.
Och jag håller din hand som ett bevis:
vi börjar om, mitt i allt som rasat.

Träden står nakna men orädda,
som om skammen aldrig funnits här.
En buss drar förbi med öppna fönster,
radiohit och ett löfte om mer.
Vi pratar om ingenting viktigt,
men varje ord är laddat nu.
Som om luften själv vill bära oss,
som om marken valt vår sida till slut.

Gamla sår kliar när solen kommer,
det gör ont där det läker, jag vet.
Men du lutar pannan mot min axel
och säger: det är så här det känns.
Inte perfekt, inte klart,
bara levande, äntligen här.
Och hela stan slår takt mot bröstet,
ett primitivt, vackert jävla beat.

Och världen slår upp sina portar,
med grus i rösten och hopp i blicken.
Allt som var tyst börjar skrika mjukt,
som kärleken gör när den menar allvar.
Det är vår i sprickorna nu,
vi blommar där ingen såg oss stå.
Och jag tror på framtiden igen,
för den går bredvid mig i dina skor.

Natten är kortare nu,
mörkret har tappat greppet.
Vi står på balkongen och lyssnar
på en stad som lär sig andas om.
Om det här är början —
låt den vara skitig och sann.
Låt oss växa långsamt, obekvämt,
som ogräs genom betong, hand i hand.

När Asfalten Andas

Morgonen hänger kvar i vattnet,
ljuset dricker långsamt av ån.
Stolar skrapar mjukt mot stenen,
stan vaknar utan att skynda på.
Kaffet ryker som små bekännelser,
någon skrattar och menar det.
Allt är öppet nu,
till och med jag.

Cyklar rullar förbi som tankar,
ingen brådska, ingen plan.
Solen fastnar i skyltfönster,
som om den vill stanna kvar.
En hund drar sin människa framåt,
en låt läcker ur ett öppet fönster.
Det är inget stort som händer,
och just därför händer allt.

Och världen sätter sig ner en stund,
med armbågar mot ett bord.
Pratar lågmält idag,
som om den vet hur skört allt är.
Vi delar skugga och solljus,
delar tid utan att räkna den.
Och jag känner det i bröstet:
det här är livet som pågår.

Vid ån speglar sig ansikten,
några trötta, några nyförälskade.
Gamla historier flyter förbi,
nya börjar lite längre fram.
Ett barn tappar sin glass och gråter,
får två kulor istället.
Det finns sorg här också,
men den får plats.

Du lutar dig bakåt i stolen,
sluter ögonen mot ljuset.
Säger: tänk om det här räcker.
Och jag förstår precis vad du menar.
Inga löften, inga stora ord,
bara andetag i samma takt.
Som om lyckan inte ropar,
utan sitter bredvid.

Och världen sätter sig ner en stund,
med kafferingar som spår.
Allt som varit tungt känns lättare nu,
inte borta, men möjligt.
Vi är en del av sorlet,
av skratten, stegen, pauserna.
Och jag tänker utan att tänka:
jag vill minnas den här dagen.

När eftermiddagen lutar sig hemåt,
och skuggorna blir längre än orden.
Går vi vidare utan vemod,
för inget tog slut egentligen.
Ljuset följer oss en bit till,
som en vän som inte vill släppa.
En vanlig dag vid ån —
och hjärtat är ovanligt fullt.

En Dag Vid Ån

En man går vid vägkanten
asfalten håller tyst
stegen sitter djupt
som om marken drar honom framåt

Han går utan brådska
men han stannar inte
det finns inget bakom
som ropar tillräckligt högt

Horisonten är låg
nästan borta
bara en riktning
inte mer än så

Han går mot stillheten
där smärtan inte följer med
där inget kräver svar
och allt får vara kvar

Blicken är tom
inte av brist
utan av trötthet
efter för många försök

Kroppen är rak
av vana
av motstånd
av något som vägrar ge sig

Och vägen fortsätter
inte för att den lovar något
utan för att han gör det

Mannen Vid Vägen

Musiken går lågt som tjuvar i natten,
vi rör oss sakta och tappar bort tid.
Vardagen släpper, dagen ger efter,
minnen på golvet av allt som blev fel.
Du drar mig nära som om jag hör hemma,
jag vet det tar slut men jag stannar kvar.
För just i den här lilla stunden
kan allt få andas, kan allt vara sant.

Dansande hjärtan slår ner i golvet,
träet svarar oss, leder oss fram.
Din kropp lyssnar, min kropp förstår det,
tomheten viker, dras sakta bort.
Du säger nu är det enda vi har,
jag hör bara pulsen som bär oss här.
Dansande hjärtan i rörelse,
vi går ifrån det vi aldrig glömt.

Vi flyr från världen, från känslan som skaver,
pratar om inget för att slippa se.
Hjärtan i skuggor smälter i mörkret,
låtsas en stund att inget gör ont.
Du sätter på låten som alltid kan värma,
rummet blir hett av hud och mod.
Vi dansar som om stegen vet vägen,
som om de leder oss dit vi ska.

Och där i värmen ser jag allt vi missat,
dagar som rann utan att bli kvar.
Nätter som aldrig fick slå rot,
sparade tyst till just i kväll.
Dansande hjärtan, inget att säga,
ingen tystnad kan stoppa oss nu.

Men tystnaden faller, tung som en sten,
slår i golvet och gör oss små.
Ekon runt väggarna håller andan,
som om vi nästan ger upp igen.
Och jag tänker: det här är nu, det är här,
vi lever fortfarande, hör du det slå?
Låt våra hjärtslag fortsätta långsamt,
även i tystnad bär de oss fram.

Dansande Hjärtan

Alla tekster är mina. Musiken är producerad med AI.

All lyrics are my own. The music is produced with AI.

Changing Lanes

Fattiglas

Related tracks