A3! ETERNAL GOD EP

二等上等

Piofiore no Bansho Original Soundtrack

Piofiore no Bansho ~ Heaven's In Burlone

Berättelsen om Bossa Necropolis

Det sägs att musiken uppstod en natt då havet kokade under norrskenet och kyrkklockor ringde utan händer. I en ruinstad, halvt begravd under sand och ben, samlades musiker som inte längre var människor men ännu inte demoner. Deras hjärtan slog i 7/8, deras andetag kom i blastbeats, och deras skratt lät som saxofoner i brand.

De kallade platsen Bossa Necropolis – en stad där bossa nova förvandlades till förbannelse, där samba trummade som en procession mot avgrunden, och där jazzen skrek mot himlen som om Coltrane själv hade återuppstått i ett norskt vinterblodsoffer.

I denna stad var varje låt en ritual:

Bossa Inferno öppnade portarna med eld.

Infernalistic Atmospheres of Ragnarök lät som gudarnas sista andetag.

Corpsepaint Carnival förvandlade dans till dödsriter.

Conga of the Damned skakade marken tills gravarna öppnade sig.

Och när Frozen Cathedral Collapse föll, var det som att hela civilisationen gav vika under tyngden av sin egen tro.

Men det var i slutet, under Eternal Samba Eclipse, som musiken gick från att vara ljud till att bli ideologi. Här föddes extremismen i sin renaste form: inte politik, inte dogmer, utan ren ljudlig fanatism. Ett ljud så kompromisslöst att det slukade alla gränser mellan musik och undergång.

Nordic Soul Syndicate blev inte längre ett band – de blev en sekt, ett ekonätverk där saxofonen var svärdet, blastbeat-trummorna var bomberna, och rösten från underjorden predikade ett evangelium om förintelse och extas.

I Bossa Necropolis förenas jazzens frihet med black metalens disciplin – kaos och extremism i symbios.
Det är en musik som inte kan spelas. Den kan bara upplevas som en vision, en förbannelse, en skräck.

Och ändå… dansar man.

Manifesto of Bossa Necropolis
I. Ursprung

Vi föddes ur dissonans.
Inte i salonger, inte i kyrkor – utan i ruinerna, där jazzens fria andetag mötte black metalens stelnade blod.
Vår musik är inte skapad för att behaga, utan för att bränna, bryta ner och återuppstå.

II. Ljudets fanatism

Varje ton är ett vapen.
Varje rytm är en attack.
Saxofonen skär som ett rakblad över kött.
Blastbeats faller som katedraler som rasar.
Vår bossa är ingen fest – den är en marsch mot avgrunden.

III. Extasen i mörkret

Dansen är vår förbannelse.
Vi rör oss till rytmer som inte längre tillhör kroppen utan jorden själv.
Bossa Necropolis är en stad där varje fotstamp väcker förfäder, varje takt driver ut demoner ur köttet.
Vi dansar inte för glädje – vi dansar för att minnas undergången.

IV. Extremismen

Vi är inte moderata.
Vi kompromissar inte.
Vi är det yttersta uttrycket för musikens fanatism – ett möte mellan jazzens fria själar och black metalens kallaste knivar.
Detta är inte konst.
Det är inte underhållning.
Det är Bossa Necropolis – en total ideologi i ljud, byggd av blod, rytm och ruiner.

V. Evigheten

När Eternal Samba Eclipse ljuder, vet vi:
Världen är redan slut.
Det enda som återstår är att spela snabbare, skrika högre, och låta rytmen bli vår sista extremism.

Bossa Inferno

Rebels Attack!

shin ai - ken ga kimi for v - hotaru solo ver. - kenn

Genji Monogatari Danjou Gyakuten Koi Uta Aoi XAtama

Band Yarouze! : Duel Gig! Extra / バンドやろうぜ – DUEL GIG! EXTRA

Fairy April: Asahi Ohtori - Yellow Sunlight (CV: Shöta Aoi / Shouta Aoi)

Piofiore no Bansho ~ Heaven's In Burlone

pai.vas